En del kan dra åt helvete, jag drar till London...
En speciell person, som i själva verket inte visade sig vara så speciell utan anslöt sig till gänget respektlösa, handlingsförlamade, mesiga jävla idioter har bevisat för mig på sistonde att han INTE är min vän.
En sann vän lämnar inte en vän i sticket, det har han gjort!
Nu är det däremot jag som sticker, ska till London och begrava min farmor. Jag känner att det kommer att bli känslomässigt ju närmare det kommer.
Får väl berätta om det mer sen när jag är tillbaka från hemland numro 2.
Mind the gap!
En sann vän lämnar inte en vän i sticket, det har han gjort!
Nu är det däremot jag som sticker, ska till London och begrava min farmor. Jag känner att det kommer att bli känslomässigt ju närmare det kommer.
Får väl berätta om det mer sen när jag är tillbaka från hemland numro 2.
Mind the gap!
Dags att börja stryka.
Jag har kommit fram till att jag nog faktist trivs utan att ha någon vardag, jag gillar att göra olika saker lite som jag känner fört. Är det det som kallas frihet kanske?
Men frihet? Jag gör ju saker och ting jag måste fixa, och en del saker jag vill fixa. Blandad frihet kanske eller en balanserad vardag? Vem vet, vad händer då?
Igår när jag steg av flygbussen vid S:t Eriksplan, så ringde jag Shari. Shari är korta killen från kexchockladreklamen som får smulor i håret av de längre basketspelarna i basketlaget han är med i. Jag har själv inte sett den reklamen, men det roliga är att alla andra verkar ha sett den.
Jag kom fram till att Shari är känd av större delen av svenska folket, men hans kändisskap måste aktiveras för att fungera. Folk vet inte vem det är när de ser honom, men när jag påpekar för folk vem det är, kommer de plötsligt på vem han är. Jag testade det igår när jag Shari och Marcel käkade pizza på söder.
Av någon anledning påpekade jag för pizzabagaren att det var Shari som var med i reklamen, jag såg minen när han ba; "Nä...nää? Nää, aaa shiit, vad ballt, wow, det är det ju, shiiit..." Med andra ord var han mycket imponerad, så imponerad att han glömde ta ut pizzorna i tid. De blev lite brända. Det är en kartläggning av en slags kändis, inte B-kändis, inte Kändis, men ändå känd? Flummigt.
Kvällen fortsatte över några slöa öl hos marcel, var inte riktigt på hugget. Det var soft att snacka skit, men Marcel skulle iväg och träffa någon tjej så jag ringde morsan och snackade skit och rörde mig hemåt.
Tidigare innan pizzan satt jag och Alfredo och klippte lite material från Helsingborg. Özz Nujen, David Batra, Måns Möllen, Hasse Brontén, Lasse Karlsson och Martin Svensson hade varit och kört ett framträdande som en del av en turné. Vi håller på att klippa ett reportage från det som ska läggas upp på www.comedytv.se
Jag dyker upp hemma där det är halft urspårad fyllefest, så jag försvinner ned i källaren och tar itu med att laga dörrjäveln som stört mig i över ett år från gamla lägenheten i Bromma.
Nån timme senare är dörren som ny, fy fan vilken lättnad. Jag hade slagit lite för hårt mot dörren med lite för kompakt knuten näve när jag hade blivit lite för arg en gång i tiden. Men som man bäddar får man ligga.
Jag hade köpt plastic padding. Det dumma var att jag glömde använda härdaren första gången, den var tydligen ganska så viktig. Jag fick den informationen förklarad för mig av en forskare på en fest faktist...
Efter att en högst upprörd housemate dyker upp vid 06 snåret, bestämmer jag mig vid 06:30 imorse för att gå upp och käka frukost.
Vid 07:30 tiden är jag på väg med dörren på taket mot bromma. Jag upptäcker efter att jag satt dörren på plats, hur förbannat trött jag är och hur optimistisk jag varit med att gå upp, så att jag somnar i några timmar.
Stefan dyker upp senare i lägenheten, vi städar och käkar en sista pizza där och snackar gamla minnen från tiden vi bott där. Vi bodde där i drygt 2 år. Tänk så tiden går.
Sedan drog jag hem, hoppade studsmatta, duschade, snackade med Joel, ringde Goran och fixade en ny stand up tid den 6:e på Comedy planet.
Drog sedan hem till syrran, käkade, ringde farsan. Blir begravning på torsdag.
Nu kom morsan hem från stan för en stund sen, hon gjorde mackor åt mig. Nu är jag förbannat trött och är måttligt motiverad för att skriva något mer...kanske därav detaljfattigdomen. Aja, snart en promenad hem längs vattnet till sängs...
Men lättnaden för idag är att jag kan stryka min gamla lägenhet från min "att-göra-lista".
Peace!
Men frihet? Jag gör ju saker och ting jag måste fixa, och en del saker jag vill fixa. Blandad frihet kanske eller en balanserad vardag? Vem vet, vad händer då?
Igår när jag steg av flygbussen vid S:t Eriksplan, så ringde jag Shari. Shari är korta killen från kexchockladreklamen som får smulor i håret av de längre basketspelarna i basketlaget han är med i. Jag har själv inte sett den reklamen, men det roliga är att alla andra verkar ha sett den.
Jag kom fram till att Shari är känd av större delen av svenska folket, men hans kändisskap måste aktiveras för att fungera. Folk vet inte vem det är när de ser honom, men när jag påpekar för folk vem det är, kommer de plötsligt på vem han är. Jag testade det igår när jag Shari och Marcel käkade pizza på söder.
Av någon anledning påpekade jag för pizzabagaren att det var Shari som var med i reklamen, jag såg minen när han ba; "Nä...nää? Nää, aaa shiit, vad ballt, wow, det är det ju, shiiit..." Med andra ord var han mycket imponerad, så imponerad att han glömde ta ut pizzorna i tid. De blev lite brända. Det är en kartläggning av en slags kändis, inte B-kändis, inte Kändis, men ändå känd? Flummigt.
Kvällen fortsatte över några slöa öl hos marcel, var inte riktigt på hugget. Det var soft att snacka skit, men Marcel skulle iväg och träffa någon tjej så jag ringde morsan och snackade skit och rörde mig hemåt.
Tidigare innan pizzan satt jag och Alfredo och klippte lite material från Helsingborg. Özz Nujen, David Batra, Måns Möllen, Hasse Brontén, Lasse Karlsson och Martin Svensson hade varit och kört ett framträdande som en del av en turné. Vi håller på att klippa ett reportage från det som ska läggas upp på www.comedytv.se
Jag dyker upp hemma där det är halft urspårad fyllefest, så jag försvinner ned i källaren och tar itu med att laga dörrjäveln som stört mig i över ett år från gamla lägenheten i Bromma.
Nån timme senare är dörren som ny, fy fan vilken lättnad. Jag hade slagit lite för hårt mot dörren med lite för kompakt knuten näve när jag hade blivit lite för arg en gång i tiden. Men som man bäddar får man ligga.
Jag hade köpt plastic padding. Det dumma var att jag glömde använda härdaren första gången, den var tydligen ganska så viktig. Jag fick den informationen förklarad för mig av en forskare på en fest faktist...
Efter att en högst upprörd housemate dyker upp vid 06 snåret, bestämmer jag mig vid 06:30 imorse för att gå upp och käka frukost.
Vid 07:30 tiden är jag på väg med dörren på taket mot bromma. Jag upptäcker efter att jag satt dörren på plats, hur förbannat trött jag är och hur optimistisk jag varit med att gå upp, så att jag somnar i några timmar.
Stefan dyker upp senare i lägenheten, vi städar och käkar en sista pizza där och snackar gamla minnen från tiden vi bott där. Vi bodde där i drygt 2 år. Tänk så tiden går.
Sedan drog jag hem, hoppade studsmatta, duschade, snackade med Joel, ringde Goran och fixade en ny stand up tid den 6:e på Comedy planet.
Drog sedan hem till syrran, käkade, ringde farsan. Blir begravning på torsdag.
Nu kom morsan hem från stan för en stund sen, hon gjorde mackor åt mig. Nu är jag förbannat trött och är måttligt motiverad för att skriva något mer...kanske därav detaljfattigdomen. Aja, snart en promenad hem längs vattnet till sängs...
Men lättnaden för idag är att jag kan stryka min gamla lägenhet från min "att-göra-lista".
Peace!
En sommarsekvens är förbi...
Japp, nu var man tillbaka i "verkligheten", men vad är egentligen verkligt? Vardagen? Men jag har inte kommit tillbaka till någon vardag, för jag har inte haft någon direkt vardag sen jag slutade skolan. Men innan vi halkar iväg på andra spår som jag har så lätt att göra, vill jag berätta lite om ännu en avslutad sommarsekvens.
Just en av dessa sommarsekvenser som färgar våra liv. Stunder vi minns, tider vi ser tillbaka på och refererar till i framtiden... -Det var sommaren 2007 ja, härlig sommar var det. Trots att det ösregnade, trots att man var pank, men härligt var det...
Men man minns ju det fina med minnerna, det är just därför de är fina minnen, man rensar bort smutsen och håller de rena och fina. Som det är nu har jag inte hunnit få distans till det, men jag vet att i framtiden kommer jag bli påmind, jag kommer bli nostalgisk.
Det kan vara när som helst, en känsla, en doft, en låt som plötsligt gör att denna fantastiska tid jag precis lagt bakom mig blossar till liv igen. Åååhh... Jag känner nästan en klump i halsen redan, men mer av lycka, kanske är det lite för att det sorgligt att det är förbi? Men nu ska vi ju vara positiva här, blicka framåt, två veckor framåt...då kommer det bli mer fina tider har jag en känsla av.
Det har varit en fin tid, och jag har en speciell person att tacka för allt detta! Jag är så glad att denna personen är min.
Just en av dessa sommarsekvenser som färgar våra liv. Stunder vi minns, tider vi ser tillbaka på och refererar till i framtiden... -Det var sommaren 2007 ja, härlig sommar var det. Trots att det ösregnade, trots att man var pank, men härligt var det...
Men man minns ju det fina med minnerna, det är just därför de är fina minnen, man rensar bort smutsen och håller de rena och fina. Som det är nu har jag inte hunnit få distans till det, men jag vet att i framtiden kommer jag bli påmind, jag kommer bli nostalgisk.
Det kan vara när som helst, en känsla, en doft, en låt som plötsligt gör att denna fantastiska tid jag precis lagt bakom mig blossar till liv igen. Åååhh... Jag känner nästan en klump i halsen redan, men mer av lycka, kanske är det lite för att det sorgligt att det är förbi? Men nu ska vi ju vara positiva här, blicka framåt, två veckor framåt...då kommer det bli mer fina tider har jag en känsla av.
Det har varit en fin tid, och jag har en speciell person att tacka för allt detta! Jag är så glad att denna personen är min.
Midnattsfrekvenser.
Det är nångång efter midnatt, lugna mobybeats hörs från högtalarna och på bordet står det tomma ölburkar och även ett par fulla.
I munnen tuggar jag de sista fragmenten av en chilinöt. Man kan säga att saker och ting är ganska så softa helt enkelt.
Men frågan är hur softa de är runt om i världen just nu?
Jag och Kim har slösurfat runt lite på internet och kollat på en del osofta människor. Man blir så tacksam när man blir säker på att man inte är en av dem.
De här människorna som tror att man bryr sig, och vill att man ska bry sig. Bryr du dig?
Inte jag iaf, nu ska jag mysa vidare med Kim...
I munnen tuggar jag de sista fragmenten av en chilinöt. Man kan säga att saker och ting är ganska så softa helt enkelt.
Men frågan är hur softa de är runt om i världen just nu?
Jag och Kim har slösurfat runt lite på internet och kollat på en del osofta människor. Man blir så tacksam när man blir säker på att man inte är en av dem.
De här människorna som tror att man bryr sig, och vill att man ska bry sig. Bryr du dig?
Inte jag iaf, nu ska jag mysa vidare med Kim...
En snabb resumé.
Fan vad tiden har gått på sistonde.
Har hunnit göra fler saker än jag hinner skriva om, så det får bli en kortfattad version av saker och ting.
Jag åkte spontant ned till Skåne igen efter att ha varit vaken ett helt dygn, och under det dygnet hade jag dessutom varit ute och badat i solen hela dagen med Jocke och Marcus.
Hela resan hit kändes som att den gick på 5 minuter. Kim var ledig, så det var mysigt att kunna umgås lite.
Vi var ute och hälsade på hos hennes föräldrar, jag var dock så trött att jag knappt kunde prata, men det kändes som att det bra ändå. Jag somnade på hennes säng i några timmar.
Nästa dag skulle Kim jobba, så jag fick låna bilen. Tänkte köra och hälsa på min kusin i Torekov, men han var i Stockholm just nu. Tajming.
Det blev en resa till gamla bekanta i Hässleholm. Det bekväma med skåne är att allt verkar ligga inom en timmes bilresa vart man än ska. så 45min efter jag åkt från Lund där Kim jobbar var jag i Hässleholm... Eller, ok, jag åkte vilse ett par ggr på vägen, jag försökte freestyla men slutade med att jag hämtade en skånekarta från en turistbyrå.
Det var trevligt att träffa Jenny, Nasih och deras barn och hundar. Snackade även skit med grannen Peter. Vi konstaterade att ett år gått jävla snabbt, för att det kändes som igår vi stod och snackade skit förra sommaren när vi skulle på rave i Tormestorp med mina bekanta latinokompisar...
Jag hann prefis tillbaka i tid för att hämta upp Kim från hennes jobb, hon överraskade med att hon fått nästa dag ledigt vilket var skoj att höra.
På kvällen åkte vi ut till hennes föräldrar igen och grillade. Jag var den enda i sällskapet som inte satt med ryggen mot vägen, så de garvade åt mig så fort jag vände mig om, vilket man gör så fort man hör konstiga ljud.
Kims föräldrar bor fint, i ett gammalt skånskt tort från 1800-talet. Hennes föräldrar är fett sköna, lite svårt att förstå vad de säger ibland bara. Ett klassiskt citat från kvällen var när jag hörde något i stil med "Det blir nog badkar av dig med!". Förvånad utbrister jag bara "Va? Badkar?", -Nej, B-r-a k-a-r-l! Ahaaa... Men det är skoj med lite missförstånd, det förgyller tillvaron.
Nästa dag var det Danmarksväder, och även dags att åka till Danmark. Danmarksväder är tydligen när det inte är sådär strålande väder, men inte heller kefft. Inte varmt, men inte heller kallt.
Tåget dit tog bara 20-25min, och det var ballt att åka över Öresundsbron. Så märkligt att allt ligger så nära, men man känner verkligen att det är ett annat land. Asballt.
Vi gick längs ströget och stannade till på ett torg och käkade Smörebröd som det heter. Vuxenmat till tusen, jag käkade två sillar i vinäger och ströbröd med sallad på mörkt bröd med en fatöl. Det var sjukt gott.
VI gick Ströget upp och ned ett par ggr, kollade på människor och på alla flummiga imitatörer längs gatan. Folk tjänar pengar på att stå blick stilla målade som statyer, det verkade vara hög konkurrens.
Den värsta var dock en snubbe utklädd till en gammal gumma som lyssnade på freestyle, fattade inte riktigt den?
En annan gubbe gissade ålder och vikt på människor, gissade han rätt fick man betala, annars var det gratis. Kim hann observera en kvinna som bad honom dra åt helvette och sedan vände hon om och gick. Otacksamt jobb.
Vi gick in i en T-shirtafffär. FIck en t-shirt av Kim som det står "HVAD TROR DU SELV?" på, det är numer min favorit t-shirt.
Jag käkade tillslut mitt dansak weinerbröd jag tjatat om, och sedan hann vi se en dåre som vinglade runt på en 3m hög enhjuling innan vi satte oss och drack en sista öl på en uteservering längs Ströget.
På vägen till stationen köpte vi en Pölse var, eller det var kanske bara jag som käkade en Pölse. Sedan var man plötsligt tillbaka i Sverige igen.
Danmark är fan soft, och jag älskar Köpenhamn. Jag åker mer än gärna tillbaka dit. Varför kan vi inte få köpa sprit till efterfesten på 7-eleven? Varför kan vi inte få köpa små cigarettaskar om vi inte vill ha stora? Sverige är fan lite dagisvarning på asså... Vafan, vi är ju vuxna människor?
Jag måste gått hem hos Kims föräldrar, för vi blev ditbjudna på mat igen på kvällen. Det var gott, grillade laxspett.
Igår hamnade jag i en svacka, en kortare depression. Livet kändes riktigt kefft, och jag lät det gå ut över Kim. Det ångrar jag. Ibland blir jag sådär när jag är trött, men jag borde ta folks råd och inte filosofera för mycket över jobbiga saker när jag är som tröttast. Till råga på allt tog jag fel på tiden jag skulle hämta henne från jobbet, så hon fick ta taxi från lund, pinsamt för min del. På kvällen tröstade vi oss med cola och pizza efter det försökte vi sätta upp speglar, men det gick åt pipan. Slutligen ägnade vi oss åt lite innovativa idéer innan vi somnade...
Idag har jag mest smidit planer för framtiden, har varit på bra humör och haft många bra idéer. Tyvärr hinner jag inte skriva om dem, ska iväg och hämta Kim nu strax. Senare ikväll ska vi grilla kycklingen jag marinerat.
EN sak som är lite havlbull är att jag skulle kört stand up i Stockholm ikväll, men livet tar inte slut för det...
Over and out!
Har hunnit göra fler saker än jag hinner skriva om, så det får bli en kortfattad version av saker och ting.
Jag åkte spontant ned till Skåne igen efter att ha varit vaken ett helt dygn, och under det dygnet hade jag dessutom varit ute och badat i solen hela dagen med Jocke och Marcus.
Hela resan hit kändes som att den gick på 5 minuter. Kim var ledig, så det var mysigt att kunna umgås lite.
Vi var ute och hälsade på hos hennes föräldrar, jag var dock så trött att jag knappt kunde prata, men det kändes som att det bra ändå. Jag somnade på hennes säng i några timmar.
Nästa dag skulle Kim jobba, så jag fick låna bilen. Tänkte köra och hälsa på min kusin i Torekov, men han var i Stockholm just nu. Tajming.
Det blev en resa till gamla bekanta i Hässleholm. Det bekväma med skåne är att allt verkar ligga inom en timmes bilresa vart man än ska. så 45min efter jag åkt från Lund där Kim jobbar var jag i Hässleholm... Eller, ok, jag åkte vilse ett par ggr på vägen, jag försökte freestyla men slutade med att jag hämtade en skånekarta från en turistbyrå.
Det var trevligt att träffa Jenny, Nasih och deras barn och hundar. Snackade även skit med grannen Peter. Vi konstaterade att ett år gått jävla snabbt, för att det kändes som igår vi stod och snackade skit förra sommaren när vi skulle på rave i Tormestorp med mina bekanta latinokompisar...
Jag hann prefis tillbaka i tid för att hämta upp Kim från hennes jobb, hon överraskade med att hon fått nästa dag ledigt vilket var skoj att höra.
På kvällen åkte vi ut till hennes föräldrar igen och grillade. Jag var den enda i sällskapet som inte satt med ryggen mot vägen, så de garvade åt mig så fort jag vände mig om, vilket man gör så fort man hör konstiga ljud.
Kims föräldrar bor fint, i ett gammalt skånskt tort från 1800-talet. Hennes föräldrar är fett sköna, lite svårt att förstå vad de säger ibland bara. Ett klassiskt citat från kvällen var när jag hörde något i stil med "Det blir nog badkar av dig med!". Förvånad utbrister jag bara "Va? Badkar?", -Nej, B-r-a k-a-r-l! Ahaaa... Men det är skoj med lite missförstånd, det förgyller tillvaron.
Nästa dag var det Danmarksväder, och även dags att åka till Danmark. Danmarksväder är tydligen när det inte är sådär strålande väder, men inte heller kefft. Inte varmt, men inte heller kallt.
Tåget dit tog bara 20-25min, och det var ballt att åka över Öresundsbron. Så märkligt att allt ligger så nära, men man känner verkligen att det är ett annat land. Asballt.
Vi gick längs ströget och stannade till på ett torg och käkade Smörebröd som det heter. Vuxenmat till tusen, jag käkade två sillar i vinäger och ströbröd med sallad på mörkt bröd med en fatöl. Det var sjukt gott.
VI gick Ströget upp och ned ett par ggr, kollade på människor och på alla flummiga imitatörer längs gatan. Folk tjänar pengar på att stå blick stilla målade som statyer, det verkade vara hög konkurrens.
Den värsta var dock en snubbe utklädd till en gammal gumma som lyssnade på freestyle, fattade inte riktigt den?
En annan gubbe gissade ålder och vikt på människor, gissade han rätt fick man betala, annars var det gratis. Kim hann observera en kvinna som bad honom dra åt helvette och sedan vände hon om och gick. Otacksamt jobb.
Vi gick in i en T-shirtafffär. FIck en t-shirt av Kim som det står "HVAD TROR DU SELV?" på, det är numer min favorit t-shirt.
Jag käkade tillslut mitt dansak weinerbröd jag tjatat om, och sedan hann vi se en dåre som vinglade runt på en 3m hög enhjuling innan vi satte oss och drack en sista öl på en uteservering längs Ströget.
På vägen till stationen köpte vi en Pölse var, eller det var kanske bara jag som käkade en Pölse. Sedan var man plötsligt tillbaka i Sverige igen.
Danmark är fan soft, och jag älskar Köpenhamn. Jag åker mer än gärna tillbaka dit. Varför kan vi inte få köpa sprit till efterfesten på 7-eleven? Varför kan vi inte få köpa små cigarettaskar om vi inte vill ha stora? Sverige är fan lite dagisvarning på asså... Vafan, vi är ju vuxna människor?
Jag måste gått hem hos Kims föräldrar, för vi blev ditbjudna på mat igen på kvällen. Det var gott, grillade laxspett.
Igår hamnade jag i en svacka, en kortare depression. Livet kändes riktigt kefft, och jag lät det gå ut över Kim. Det ångrar jag. Ibland blir jag sådär när jag är trött, men jag borde ta folks råd och inte filosofera för mycket över jobbiga saker när jag är som tröttast. Till råga på allt tog jag fel på tiden jag skulle hämta henne från jobbet, så hon fick ta taxi från lund, pinsamt för min del. På kvällen tröstade vi oss med cola och pizza efter det försökte vi sätta upp speglar, men det gick åt pipan. Slutligen ägnade vi oss åt lite innovativa idéer innan vi somnade...
Idag har jag mest smidit planer för framtiden, har varit på bra humör och haft många bra idéer. Tyvärr hinner jag inte skriva om dem, ska iväg och hämta Kim nu strax. Senare ikväll ska vi grilla kycklingen jag marinerat.
EN sak som är lite havlbull är att jag skulle kört stand up i Stockholm ikväll, men livet tar inte slut för det...
Over and out!
Nu hörs inga böner mer...
Farmor finns inte mer,och pappa har ej längre någon mor.
Idag förändrades livet en del för mig och min släkt. För mig är det första gången någon nära dör, inte för att hon bodde så nära, hon bodde i London, men vi hade en fin relation.
Hon var den finaste och varmaste av människor. Var alltid glad, och stod alltid med ett leende när man såg henne.
Jag är nöjd att jag hade mina djupa samtal med henne om livet och döden under sommaren 2004. Jag fick lära känna henne lite mer ur ett vuxet perspektiv, och fick höra lite om hennes tillvaro.
Hon var en god själ i en taskig tillvaro. På sätt och vis tror jag att hon är lyckligare idag där hon är nu, hon dog med ett gott samvete och gjorde det hon kunde för att alla skulle vara lyckliga.
Varje kväll satt hon på soffan och viskade för sig själv, det hon gjorde var att läsa böner för alla sina barn och barnbarn. Men nu hörs inga böner mer.
Vi kommer sakna dig farmor, vila i frid...
Den eviga karusellen...
Då var det dags igen. Midsommarångest, midårsångest, midnattsångest...nån form av jävla ångest är det iaf. Men det börjar faktist bli rutin.
Ännu drygt en halva av ett år har passerat, ännu en höst att planera. Fan, sommaren hinner inte ens börja innan det är dags att planera hösten. Vad ska man göra? Vart ska man ta vägen? Samma sak som förra året, samma sak varje år sen jag slutade gymnasiet och muckade från lumpen.
Är det jag som står stilla, och allt snurrar omkring mig. Eller är det bara jag som går runt i cirklar?
Jag vet att när jag ibland diskuterar detta med bekanta får man ofta höra något i stil med: "Men, Leon du ska väl vara nöjd? Du har hunnit med massor på ett år?"
Det må vara sant att jag är spontan och gör en hel del roliga saker, men jag sitter även stilla så ofta och stirrar. Stirrar på livets karusell, en karusell av möjligheter som bara verkar snurra snabbare och snabbare för varje år.
För visst är det så att ett år av ens liv blir för varje år en mindre procentandel av ens liv. När man var 4 år var ett år av ens liv 25% av hela livet. Idag är ett år av mitt liv endast 5.7%, så visst fan går karusellen snabbare och snabbare?
Skräcken är att den ska börja gå så snabbt att man inte hinner hoppa på den tillslut! Eller, nån karusell hinner man alltid med varesig man vill eller inte. Men det handlar väl om att hoppa på rätt karusell också?
Jag ser dock mina karuseller jag vill åka på, fast det är saker ivägen, och det är saker och ting som håller fast mig i saker och ting.
Jag vill ha frihet, jag vill hoppa på de karuseller jag vill åka med. Jag vill inte åka på bekväma karuseller av lathet längre. Jag är trött på att skjuta fram saker och ting, jag måste jobba upp mina ta-tag-i-saker muskler. Men först måste jag skapa en klar vision om vad jag vill göra i höst.
...usch, vad dum jag känner mig. Jag kommer ju på mig själv nu, jag har mitt fokus på tok för långt fram för situationen. Det är som att jag går och fokuserar på horizonten och snubblar över saker och ting som händer rakt framför fötterna på mig.
När jag snubblar över dessa saker, tråkiga saker, måsten jag egentligen inte vill göra tappar jag fokus. Jag tappar greppet.
Jag måste börja fokusera mer på det som händer i min närhet i första hand, rensa upp allt smått och gott som ligger i vägen, bana en klar väg så att man kan andas ut och se horizonten igen när dammet lagt sig...
Äh, det blir bra tillslut...
Ännu drygt en halva av ett år har passerat, ännu en höst att planera. Fan, sommaren hinner inte ens börja innan det är dags att planera hösten. Vad ska man göra? Vart ska man ta vägen? Samma sak som förra året, samma sak varje år sen jag slutade gymnasiet och muckade från lumpen.
Är det jag som står stilla, och allt snurrar omkring mig. Eller är det bara jag som går runt i cirklar?
Jag vet att när jag ibland diskuterar detta med bekanta får man ofta höra något i stil med: "Men, Leon du ska väl vara nöjd? Du har hunnit med massor på ett år?"
Det må vara sant att jag är spontan och gör en hel del roliga saker, men jag sitter även stilla så ofta och stirrar. Stirrar på livets karusell, en karusell av möjligheter som bara verkar snurra snabbare och snabbare för varje år.
För visst är det så att ett år av ens liv blir för varje år en mindre procentandel av ens liv. När man var 4 år var ett år av ens liv 25% av hela livet. Idag är ett år av mitt liv endast 5.7%, så visst fan går karusellen snabbare och snabbare?
Skräcken är att den ska börja gå så snabbt att man inte hinner hoppa på den tillslut! Eller, nån karusell hinner man alltid med varesig man vill eller inte. Men det handlar väl om att hoppa på rätt karusell också?
Jag ser dock mina karuseller jag vill åka på, fast det är saker ivägen, och det är saker och ting som håller fast mig i saker och ting.
Jag vill ha frihet, jag vill hoppa på de karuseller jag vill åka med. Jag vill inte åka på bekväma karuseller av lathet längre. Jag är trött på att skjuta fram saker och ting, jag måste jobba upp mina ta-tag-i-saker muskler. Men först måste jag skapa en klar vision om vad jag vill göra i höst.
...usch, vad dum jag känner mig. Jag kommer ju på mig själv nu, jag har mitt fokus på tok för långt fram för situationen. Det är som att jag går och fokuserar på horizonten och snubblar över saker och ting som händer rakt framför fötterna på mig.
När jag snubblar över dessa saker, tråkiga saker, måsten jag egentligen inte vill göra tappar jag fokus. Jag tappar greppet.
Jag måste börja fokusera mer på det som händer i min närhet i första hand, rensa upp allt smått och gott som ligger i vägen, bana en klar väg så att man kan andas ut och se horizonten igen när dammet lagt sig...
Äh, det blir bra tillslut...
Det är polisen!
Ibland kan man fråga sig vad polisen är för ett släkte maktmissbrukare. Självklart menar jag inte alla poliser personligen, men jag talar om jargonger inom poliskåren.
Detta bottnar sig i en historia min mor berättade för mig igår kväll, om en sak som hände i fredags...
I fredags hade min mor varit på väg hem från sitt jobb på Arlanda. Vid centralen hade hon mötts av polisavspärrningar, och upp för trapporna bar ambulanspersonal en bår. På båren låg en övertäckt kropp, och på trafiktavlorna förklarades det att det skett en olycka.
Under den tiden hade jag kört ut till Arlanda för att hämta upp min lilla kära skånska, och det visste min mor om.
Vad är det som binder samman alla dessa händelser måntro? Ställ er själva frågan hur ni hade reagerat som mor till ett barn och vid 00:30 på natten ringer telefonen, och en röst säger "Det är polisen!". Hur många tankar hinner inte passera på de få sekunderna?
Morsan sa att hennes första naturliga tanke när polisen ringer hem mitt i natten var, "Är det något som hänt mina barn?".
Det nästa som hörs från polisens ände är; "Kan du gå ned i porten och öppna? Det står två poliser utanför..." Morsan började ju självklart undra, och frågar naturligtvis varför de ringer henne och förklarar att hon gått och lagt sig? Polisen förklarar bara att det står en patrullbil utanför om hon tittar, kan hon gå ned och öppna?
Förmodligen hade de inte tänkt ta ett nej som ett svar, så hon drar på sig något och ska precis gå ned för att öppna då det ringer på telefonen igen. "Kan ni åka ned till våning "E" och trycka ned hissarna?"
Morsan kommer ned i porten, och ser att den lilla hissen har fastnat mellan bottenvåningen och första våningen i huset. Hon kliver fram till hissdörren för att kika in genom det lilla fönstret. Inne i hissen står två poliser som fastnat i hissen och trampar.
Strax senare dyker hissjouren upp, och morsan går upp för att lägga sig igen...
Nu har ju en del frågor kring detta dykt upp sedan i fredags. Är det såhär polisen jobbar? Uppenbarligen hade de ju ringt hissjouren på egen hand, så vad hade morsan där att göra?
Förstår polisen inte själva att människor har en tendens att oroa sig när polisen ringer upp mitt i natten? Kunde de inte förklarat "Det är polisen, det är inget att oroa sig över, ursäkta att vi stör, men det sitter fast två poliser i hissen."
Som att min morsa inte redan har tillräckligt mycket att oroa sig över?
Ska människor anpassa sig efter detta sätt att jobba på? Tänk om det hade varit inbrottstjuvar som applicerar ett nytt sätt att göra någon form av kidnappningsinbrott? Det finns väl inga garantier för någonting nuförtiden.
Jag tycker bara det är pinsamt att polisen inte kan tänka sig för lite mer innan de sätter fast sig själva i en hiss...
Detta bottnar sig i en historia min mor berättade för mig igår kväll, om en sak som hände i fredags...
I fredags hade min mor varit på väg hem från sitt jobb på Arlanda. Vid centralen hade hon mötts av polisavspärrningar, och upp för trapporna bar ambulanspersonal en bår. På båren låg en övertäckt kropp, och på trafiktavlorna förklarades det att det skett en olycka.
Under den tiden hade jag kört ut till Arlanda för att hämta upp min lilla kära skånska, och det visste min mor om.
Vad är det som binder samman alla dessa händelser måntro? Ställ er själva frågan hur ni hade reagerat som mor till ett barn och vid 00:30 på natten ringer telefonen, och en röst säger "Det är polisen!". Hur många tankar hinner inte passera på de få sekunderna?
Morsan sa att hennes första naturliga tanke när polisen ringer hem mitt i natten var, "Är det något som hänt mina barn?".
Det nästa som hörs från polisens ände är; "Kan du gå ned i porten och öppna? Det står två poliser utanför..." Morsan började ju självklart undra, och frågar naturligtvis varför de ringer henne och förklarar att hon gått och lagt sig? Polisen förklarar bara att det står en patrullbil utanför om hon tittar, kan hon gå ned och öppna?
Förmodligen hade de inte tänkt ta ett nej som ett svar, så hon drar på sig något och ska precis gå ned för att öppna då det ringer på telefonen igen. "Kan ni åka ned till våning "E" och trycka ned hissarna?"
Morsan kommer ned i porten, och ser att den lilla hissen har fastnat mellan bottenvåningen och första våningen i huset. Hon kliver fram till hissdörren för att kika in genom det lilla fönstret. Inne i hissen står två poliser som fastnat i hissen och trampar.
Strax senare dyker hissjouren upp, och morsan går upp för att lägga sig igen...
Nu har ju en del frågor kring detta dykt upp sedan i fredags. Är det såhär polisen jobbar? Uppenbarligen hade de ju ringt hissjouren på egen hand, så vad hade morsan där att göra?
Förstår polisen inte själva att människor har en tendens att oroa sig när polisen ringer upp mitt i natten? Kunde de inte förklarat "Det är polisen, det är inget att oroa sig över, ursäkta att vi stör, men det sitter fast två poliser i hissen."
Som att min morsa inte redan har tillräckligt mycket att oroa sig över?
Ska människor anpassa sig efter detta sätt att jobba på? Tänk om det hade varit inbrottstjuvar som applicerar ett nytt sätt att göra någon form av kidnappningsinbrott? Det finns väl inga garantier för någonting nuförtiden.
Jag tycker bara det är pinsamt att polisen inte kan tänka sig för lite mer innan de sätter fast sig själva i en hiss...
Hej!
Idag...är det USA´s nationaldag. Så idag blir vi tvungna att tänka på USA en stund. Då var det klart. Nu kan vi ägna oss åt något annat istället, nämligen frågan om vad det är jag ska skriva om just nu?
Jag har inte skrivit någonting här sedan den 28:e juni, och nu är det dags för mig att överanalysera situationen. Jo, det måste jag för att jag har tänkt en del kring det här med att blogga och virrat bort mig i det någonstans.
Blogg, när kom det förbaskade ordet in i mitt liv egentligen? Det var under en "starta eget-mässa" på medborgarplatsen hösten 2005. Där hölls ett seminarie av en amerikan som var bosatt i England som levde på att blogga.
Vid den tidpunkten hatade jag ordet blogg extremt mycket, idag kan jag väl inte påstå att jag hatar ordet, men jag använder det dock med en viss sarkasm.
Blogg låter som något spyrelaterat, som något ljud som hörs i samband med kräkningar? Eller som en giganstisk amerikansk snorkråka. "Hey...HEY! Dude, you´ve got an awesome blogg hangin´ off your nose buddy!"
Jag fick förklarat att blogg inte var en dagbok, och att en blogg kan vara vad som helst. Tack, älskar abstrakta förklaringar. Gör-det-själv-filosofi, allt blir till vad man gör det, wahey, kul, fantastiskt!
Många har fördomar och stör sig på bloggarna. Japp, nu placeras människor i fack här. Bloggarna, de människor som skriver blogg. De gillar inte att de bloggar om meningslösa saker, vem vill veta om deras liv, om vilka kläder de gillar, om hur det går på deras jobb? De vill inte veta, de hatar det! Ja, hatarna asså. Men vilka är hatarna? Är du en hatare? Det är FULT att hata, usch, man får inte hata. Personligen tycker jag att hat är omoget och en smula onödigt. Man kan ogilla saker, men hat är starkt. Hat är bara så blind, hatet stänger förståelsens ögon.
Och visst kan man hålla med till viss del att det finns mycket skit inom blogg, men som vanligt har jag en relativt centrerad syn. För i slutändan blir det till vad man gör det, eller? För övrigt finns det bra och dåligt inom allt.
Jag tycker det är underhållande att läsa, man kan inspireras, få något skoj att tänka på. I annat fall kan man ju tillfredställa sig själv med vetskapen att man inte är som vissa andra människor. Och kanske kan det vara en genväg till bättre självkänsla? Vem vet?
Bloggen kan man väl använda som en ledstång, lite för att hålla reda på sig själv? Jag skriver inte dagbok, jag orkar inte. Ibland önskar jag att man bara kunde skriva genom att koppla upp sig trådlöst till datorn. Vafan, allt annat går att koppla trådlöst? Telepati, människa och maskin. Så fint.
Kanske även som en såpopera, som man själv är med i om man har tur?
Äh, det verkar som att bloggen kan användas till lite allt möjligt, även att blogga om att blogga. Förmodligen är jag inte den första, och nåndag kanske jag stöter på någon annan som också bloggat om att blogga och kan fortsätta diskussionen med den personen.
Jag har inte skrivit någonting här sedan den 28:e juni, och nu är det dags för mig att överanalysera situationen. Jo, det måste jag för att jag har tänkt en del kring det här med att blogga och virrat bort mig i det någonstans.
Blogg, när kom det förbaskade ordet in i mitt liv egentligen? Det var under en "starta eget-mässa" på medborgarplatsen hösten 2005. Där hölls ett seminarie av en amerikan som var bosatt i England som levde på att blogga.
Vid den tidpunkten hatade jag ordet blogg extremt mycket, idag kan jag väl inte påstå att jag hatar ordet, men jag använder det dock med en viss sarkasm.
Blogg låter som något spyrelaterat, som något ljud som hörs i samband med kräkningar? Eller som en giganstisk amerikansk snorkråka. "Hey...HEY! Dude, you´ve got an awesome blogg hangin´ off your nose buddy!"
Jag fick förklarat att blogg inte var en dagbok, och att en blogg kan vara vad som helst. Tack, älskar abstrakta förklaringar. Gör-det-själv-filosofi, allt blir till vad man gör det, wahey, kul, fantastiskt!
Många har fördomar och stör sig på bloggarna. Japp, nu placeras människor i fack här. Bloggarna, de människor som skriver blogg. De gillar inte att de bloggar om meningslösa saker, vem vill veta om deras liv, om vilka kläder de gillar, om hur det går på deras jobb? De vill inte veta, de hatar det! Ja, hatarna asså. Men vilka är hatarna? Är du en hatare? Det är FULT att hata, usch, man får inte hata. Personligen tycker jag att hat är omoget och en smula onödigt. Man kan ogilla saker, men hat är starkt. Hat är bara så blind, hatet stänger förståelsens ögon.
Och visst kan man hålla med till viss del att det finns mycket skit inom blogg, men som vanligt har jag en relativt centrerad syn. För i slutändan blir det till vad man gör det, eller? För övrigt finns det bra och dåligt inom allt.
Jag tycker det är underhållande att läsa, man kan inspireras, få något skoj att tänka på. I annat fall kan man ju tillfredställa sig själv med vetskapen att man inte är som vissa andra människor. Och kanske kan det vara en genväg till bättre självkänsla? Vem vet?
Bloggen kan man väl använda som en ledstång, lite för att hålla reda på sig själv? Jag skriver inte dagbok, jag orkar inte. Ibland önskar jag att man bara kunde skriva genom att koppla upp sig trådlöst till datorn. Vafan, allt annat går att koppla trådlöst? Telepati, människa och maskin. Så fint.
Kanske även som en såpopera, som man själv är med i om man har tur?
Äh, det verkar som att bloggen kan användas till lite allt möjligt, även att blogga om att blogga. Förmodligen är jag inte den första, och nåndag kanske jag stöter på någon annan som också bloggat om att blogga och kan fortsätta diskussionen med den personen.
