kleton

Emily skulle jobba natt fredag och lördag, så det blev ett ypperligt tillfälle att åka och hälsa på min plastbrorsa Viktor i Brixton.

Man blir för det första helt tokig på hur lång tid det tar att ta sig någonstans med kollektivtrafiken här, det gör det dessutom inte mindre stressigt att det alltid är fullsmockat. Trafiken i största allmänhet är crazy här, gatorna är smala som fan, och överallt är det parkerade bilar. Till råga på allt kör de på andra sidan vägen än vi gör i Sverige vilket kan vara förvirrande när man ska över gatan.

När jag slutligen dyker upp i Brixton möts jag av ett jävla liv, på andra sidan gatan står en snubbe och predikar en massa om Jesus, han har högtalare uppställda och det ekar en massa information om hur man ska leva sitt liv. En annan snubbe vinglar runt och försöker hålla balansen, och överallt står en massa rastafarisnubbar.

Jag står och läser min tidning och väntar på Viktor. Viktor dyker upp efter fem minuter c:a och vi börjar gå mot hans nya lägenhet som jag ännu inte har sett. Viktor har ingenting med släkten i England att göra, det är morsans partners son som har bott i London sedan han pluggade i London för 7 år sen, han fastnade som så många andra Svenskar gjort.

Vi kom hem till Viktors charmiga lya, jävligt litet och trångt, men som sagt charmig. Ett gammalt engelskt hus som man kan klättra ut genom fönstret för att komma till ett tak intill gatan.

Vi drog och mötte upp en av hans polare och drog ut till en pub och drack en bärs. Vi fastnade sedan resten av natten hos den här polaren i princip. Under kvällen fick hans polare ett samtal om att en polare till honoms bästa polares lillebror blivit skjuten på gatan i Brixton. Ett tag senare fick vi ett till samtal, snubben hade avlidit.

Det är lite av ett annat klimat i England än jag sist mindes det. Tydligen har gängkulturen vuxit sig stor, precis som i USA. Den senaste tiden har massor av tonåringar skjutit ihjäl varandra i uppgörelser, hårt klimat.

Lite senare drog vi över till Viktor, och nästan precis efter vi satte oss ned hörde vi: POFF POFF POFF POFF POFF utanför fönstret. Vi skojade om att det kanske var pistolskott, och lyssnade vidare på vår musik.

Ett tag senare skulle Viktor och Frankie dra ut och handla lite öl och cigg på off licencen, och kom tillbaka och sa att allt var avspärrat och att polisen var och sökte runt med hundar.

Tydligen hade ytterligare en "drive-by" skett, några ungdomar på vespa hade åkt förbi och skjutit ihäl en snubbe till på gatan runt hörnet från där Viktor bodde. Detaljerna fick vi dock reda på nästa dag.

Nästa dag drog vi ut och käkade lite mat, och satt i den stekheta solen. Hela tiden hörs polissiréner och mobila jordbävningar. Med de mobila jordbävningarna menar jag feta bilar med feta ljudsystem som rullar förbi, de överröstade stereon inomhus. Det vibrerar i bröstkorgen.

På gatan går det runt poliser med skottsäkra västar, och polisen försöker vara lite gangsta genom att glida runt i stora BMW 5-serien här.

Snacket den dagen var mycket om skjutningarna, alla hade hört talas om det. Men det var tydligen inte helt ovanligt. På kvällen pallade jag inte festa, utan stannade hemma hos Viktor medan han var med sin tjej någonstans. Runt midnatt gick jag ut för att handla lite mat, många undrar om jag inte var rädd? Men jag orkar inte vara rädd, man får vara streetwize. Man behöver inte söka sig till problem, men agerar man lugnt, är allt lugnt. I värsta fall är det bara att ryta något på svenska om det händer något.

Medan Viktor var borta låg jag i hans soffa och kollade några avsnitt av tv4´s Hjälp, konstigt att höra Robert Gustavssons skratt blandat med jorbävningsartad reggae som glider förbi i dopplereffekt ute på gatan.

Nästa morgon, efter en viss försening tog jag mig tillbaka till Peckham igen, efter att ha hoppat på buss 363 istället för 343, men det ordnade sig iaf. Jag lyckades även glömma min tröja i Brixton...