kleton

Då var det dags igen. Midsommarångest, midårsångest, midnattsångest...nån form av jävla ångest är det iaf. Men det börjar faktist bli rutin.

Ännu drygt en halva av ett år har passerat, ännu en höst att planera. Fan, sommaren hinner inte ens börja innan det är dags att planera hösten. Vad ska man göra? Vart ska man ta vägen? Samma sak som förra året, samma sak varje år sen jag slutade gymnasiet och muckade från lumpen.

Är det jag som står stilla, och allt snurrar omkring mig. Eller är det bara jag som går runt i cirklar?

Jag vet att när jag ibland diskuterar detta med bekanta får man ofta höra något i stil med: "Men, Leon du ska väl vara nöjd? Du har hunnit med massor på ett år?"

Det må vara sant att jag är spontan och gör en hel del roliga saker, men jag sitter även stilla så ofta och stirrar. Stirrar på livets karusell, en karusell av möjligheter som bara verkar snurra snabbare och snabbare för varje år.

För visst är det så att ett år av ens liv blir för varje år en mindre procentandel av ens liv. När man var 4 år var ett år av ens liv 25% av hela livet. Idag är ett år av mitt liv endast 5.7%, så visst fan går karusellen snabbare och snabbare?

Skräcken är att den ska börja gå så snabbt att man inte hinner hoppa på den tillslut!  Eller, nån karusell hinner man alltid med varesig man vill eller inte. Men det handlar väl om att hoppa på rätt karusell också?

Jag ser dock mina karuseller jag vill åka på, fast det är saker ivägen, och det är saker och ting som håller fast mig i saker och ting.

Jag vill ha frihet, jag vill hoppa på de karuseller jag vill åka med. Jag vill inte åka på bekväma karuseller av lathet längre. Jag är trött på att skjuta fram saker och ting, jag måste jobba upp mina ta-tag-i-saker muskler. Men först måste jag skapa en klar vision om vad jag vill göra i höst.

...usch, vad dum jag känner mig. Jag kommer ju på mig själv nu, jag har mitt fokus på tok för långt fram för situationen. Det är som att jag går och fokuserar på horizonten och snubblar över saker och ting som händer rakt framför fötterna på mig.

När jag snubblar över dessa saker, tråkiga saker, måsten jag egentligen inte vill göra tappar jag fokus. Jag tappar greppet.

Jag måste börja fokusera mer på det som händer i min närhet i första hand, rensa upp allt smått och gott som ligger i vägen, bana en klar väg så att man kan andas ut och se horizonten igen när dammet lagt sig...

Äh, det blir bra tillslut...