kleton

Den sista tiden i Stockholm var intensiv, orkar inte gå in på detaljer, men bland annat så är lägenheten besiktigad och godkänd. Nu bor det nån annan där, så sakta men säkert känner man sig lite mer samlad.

På onsdagen var det dags att ta sig till London, hade sovit hos morsan, stressade hem till mig för att hämta de sista sakerna. Glömde först mina skor jag skulle ha på begravningen, så fick vända om och hämta dem igen.

Det kändes så märkligt när jag gick i solen längs vattnet på Lidingö och blickade ut mot fjäderholmarna, att man om några timmar skulle möta sin kusin man inte sett på 20 år på Waterloo station i London...

Resan ut till Arlanda gick bra, checkade in, såg ett gäng pajasar med likadana hattar. Det får mig att undra vad det är de vill uttrycka? Ska de vara roliga, för att de har roliga hattar, som egentligen inte är särskilt roliga? Är de rädda för att tappa bort varandra? Eller känner de sig tryggare som en liten grupp? Aja, ska inte haka upp mig på det, men de såg jävligt löjliga ut.

Det roliga är att det alltid verkar finnas så många förvirrade människor på flygplatser, jag vet inte hur många skyltar, filmer och ljudmeddelanden som handlade om att man inte får medföra vätska på flyget. En hel familj stod med vattenflaskor på väg mot säkerhetskontrollen, ungen springer runt med en nappflaska hängandes ur käften. Jag såg tyvärr inte vad som hände med dem, jag var tvungen att koncentrera mig på att tömma allt ur alla fickor, röntga laptop, plånbok, mobil, och de trodde väl att jag kanske skulle gömma en bomb bakom skärpet, för det fick man också ta av sig...

 När man tagit sig genom säkerhetskontroll, så ska man genom ytterligare en kontroll för att visa pass som man precis visat i säkerhetskontrollen, allt för säkerhets skull. Det är så avslappnat att flyga nuförtiden...

Flygresan är inte så mycket att berätta om, försökte sova en stund, och det blev bara en stund. Satt nog mest och stirrade ut genom fönstret och filosoferade resten av resan.

Jag såg att nordsjön hade en lång brun fläck på sig, som om någon spolat ut avloppsvatten rätt i havet. I nästa ögonblick ser jag England med egna ögon för första gången på över 2 år.

Det är en rätt ball inflygning till London, och jag tror att piloten glömde säga att vi strax var framme. Jag ville fota lite kända byggnader vi flög över, och när vi flyger över O2 arena, det som tidigare hette "Milennium dome", står en flygvärdinna och terroriserar mig om att jag ska packa ihop mina prylar. Jag nickar, men hon insisterar. När jag hunnit halvvägs kommer hon och tjatar igen. Man började känna sig lite som Örjan i TV4´s "Hjälp", man har lust att skrika på henne att man förstått att vi ska landa, men att min laptop tar ett par sekunder att manövrera ned i väskan!

Emily, min kusin ringde i samma ögonblick jag slog på mobilen. Otroligt nog var det inga köer till Passkontrollen på Heathrow, och väskorna kom ganska snabbt. Däremot var det kö till att köpa bijett till tuben.

C:a 20-30 stationer och ett byte senare på tunnelbanan är jag framme vid Waterloo. Fy FAN vad mycket folk!

Jag lyckas träffa Emily utanför Burger King, och det var märkligt att plötsligt gå med en kusin man inte sett på 20 år.
Vi åkte till Peckham, gick in på en pub och satte oss i dess beergarden. Vi beställde mat, och några öl och snackade skit. Vi fann en del likheter, spännande saker som att vi gillade samma öl, och att vi dricker vårat té på samma sätt. Måste ligga i släkten, eller så sitter vi och letar saker och ting.

Slutligen kommer vi hem till Emily´s och hennes flatmates lägenhet på c:a 55kvm och en hyra på härliga 15 000kr/mån. London är inte billigt.

Lägenheten var dock fin, och så har de en fin liten trädgård på baksidan. Sjukt trött var man iaf när vi gick och la oss...