kleton

Här är man helt enkelt, i sig själv, i sin kropp, själen blickar ut genom ögonen på denna märkliga värld. Vafan är detta? Är det ett skämt? Jag skrattar inte... Fast nånstans skrattar jag ändå, kan skrattet vara min räddning? Kan skrattet vara min drivkraft? Jag skrattar allvarligt!

Det känns som att jag rusar blundandes med ögonen uppspärrade, men ser ingenting för alla saker i vägen.

Magen vibrerar och skruvar sig, en kyss av vuxenvärlden. Undermedveten stress, pirr i kroppen. Svårt att vara närvarande när tanken på nästa steg ständigt är närvarande.

Ångesten av att inte kunna vara där, njuta av det som händer. Sikten är skymd, fast beskeden drar bort kvistarna och nya terränger exponeras. Men kan allt vara roligt då? Eller är det bara så att om alla har det jobbigt, så är det normalt?

Är vi här för att göra sånt som alla måste? En massa skit, som stjäl min fokus från det jag tycker är värdefullt? Är det egoistiskt tänkt? Men varför vill jag sälja min själ, sälja min tid till något som får mig att må dåligt, bara för att jag måste?

Vill jag framstå som gnällig? Vill jag framstå som bångstyrig? Skulle jag skilja mig från någon annan, har jag rätt att slippa dessa tråkiga saker?

När ska det ordna sig? När ska det gå vidare? Vem är man då? Kommer jag kunna skratta? Förmodligen, det finns tydligen ingen annan väg, och inget annat val. Det är bara så det är...