kleton

Ibland är det bara så skönt när man plötsligt medveten om saker och ting, när man på allvar känner att man är på väg nånstans.

När man vänder sig om och står där på höjden och blickar ut över en dal,  livets dal. När man ser hur mörkt och kallt det var där nere i skuggan. I det förflutna. Man ser att isen ännu inte har smält, och gräset ser dött ut. Men det är långt bort, jag ser mig själv frysa i det förflutna. Avskärmad, förvirrad, ensam.

Men nu står jag här, på väg upp för berget. Jag står i ljuset och jag fryser inte, vinden drar genom mitt hår och jag känner smaken av frihet och öppenhet.

Jag mitt perspektiv är inte längre skymt, jag kan se långt! Jag ser möjligheterna, jag ser målen, jag ser vägarna som leder dit, allt finns där runt hörnet. Jag kan se andra bergstoppar och andra dalar. Plötsligt ser jag allt, alla insikter passar ihop. Allt blir ett.

Jag ser andra människor, människor på stigar. Vissa av dem på väg nånstans. En del av dem sitter med huvudet i sina händer i skuggan i en dal. Andra dansar i solen på toppen av ett berg.

Plötsligt märker jag att jag inte är ensam på mitt berg, det fanns en annan sida av berget, en annan dal. Någon annan som hittat hit, kanske någon som kan nypa mig i armen för att jag ska förstå att det som händer är verkligt.

Någon att dela utsikten med, sitta där tillsammans i ljuset och blicka ut över allt det vackra inre landskap som existerar i våra medvetanden.

Alla lever vi i berglandskapet, och för att komma någonvart måste man ibland traska genom de mörka dalarna för att nå toppen på andra sidan.

Min dröm vore att dela resan mot toppen, och tillsammans skulle vi flyga iväg över alla berg och dalar på vingar av kärlek...