kleton

Det e bara å kör!

Så vad har hänt sen senast då? Massor av tankar och idéer har passerat hjärnan. Har varit uppåt och neråt, precis som det ska vara i en känslosam fisks lilla hjärna.

En kokande gryta av känslor, och ibland behövs det röras om så att saker och ting inte kokar fast eller kokar över. 

Vid vissa stunder börjar man fundera på om man håller på att bli sjuk i huvudet, eller om man bara är totalt rastlös...

Förmodligen bryr jag mig för mycket om hur andra uppfattar mig, och jag förstår dem på nåt sätt. Ibland är jag bara så rastlös och uttråkad och skiter i att jag bara gör som jag vill. Jag säger det första som dyker upp i hjärnan:

"-Tänk om hulken skulle vara röd?" De andra bara stirrar på mig i omklädningsrummet, i precis samma ögonblick ifrågasätter jag vafan jag säger?

Ska man bry sig? Men det är väl inte så skoj om folk på allvar tror att man är knäpp i huvudet?

Men i slutändan spelar det ingen roll, jag vet innerst inne att jag har normalare tankar än många andra människor på denna planet., när det väl kommer till kritan vill jag ju inte bli sjuk i huvudet. Och sålänge man inte ser sig själv som sjuk i huvudet, och har pejl på sig själv så är väl allt lugnt? Paranoia.

Jag ser t.ex. inte tjejer som horor, och ägnar mig inte åt förnedringssex som det omtalade Stureplansprofilerna tydligen brukar göra. Ja. Jag berörs och blir förbannad på dessa idioter. När man läser om deras SMS de skickat, sättet att se på saker och ting. De har det väl inte lätt, men vilka har de att skylla på?

Nä, fan... tillbaka till rastlösheten. Jag känner mig uttråkad med mycket, jag har provat på saker och ting under mitt liv.

Jag minns när jag var runt 18-19, och blev "vuxen", och gick in för att vara vuxen. Jag åt bra mat, hade alltid städat rum köpte fina kläder. Människor tyckte att jag var mogen, vadå mogen? Jag hade lärt mig att förstå ett jävla spel, det vuxna spelet. Hur man förväntas bete sig som vuxen.

Jag är uttråkad med sånt. Jag trivs att gå runt i mina pösiga jeans, gympaskor och adidasmunkjacka. Visst, nångång då och då kan man göra nåt jävla gästspel och dra på sig skjorta, och hoppa in i den mogna rollen. Men rollen är inte frihet.. Frihet är viktigt för mig.

En del har tydligen uppfattat mig som en aning nedstämd. Jag är inte nedstämd, jag vet när jag är nedstämd. Jag är med nollställd. 

Jag försöker läsa av situationen och klura ut vafan man ska göra, var man befinner sig. Jag känner mig inte fri.

Jag står ofta på jobbet och blickar ut genom fönstret och tänker på att jag sitter på tåget just nu, tåget rullar, livets tåg. Det är nu jag kan göra något åt mitt liv.

Jag är så van att vara anpassningsbar av mig hela tiden. Egentligen är jag inte nöjd med min situation, fast den är bättre och stabilare än förr, men jag är fortfarande hemskt frustrerad och omotiverad.

Jag sitter i livets tåg och glor ut genom fönstret, jag väntar på att komma fram till min station. Stationen där det finns saker att göra. Jag är både lokförare och passargerare på samma gång.

Bläääääähhh...jag vet, jag är äckligt övertrött nu och min poetiska/filosofiska sida börjar fan flippa ur känner jag.

Sån är jag!