kleton

Ja, stand up. Den eviga psykosen. Så mycket snack, och...så mycket snack. Det är fan det allt går ut på. En massa snack. För det första är det just det hela konstformen går ut på ironiskt nog. Sen när man inte står på scen ska man spela något slags socialt spel, och just snacka med folk. Vissa vill man snacka med, vissa pallar man inte snacka med.

Samtidigt måste man själv känna av var man passar in. Är man någon folk vill snacka med? Jag menar, jag är inte kompis med alla? De jag är kompis med är jag kompis med. De snackar jag med naturligt. Men de andra då? En del relationer förfaller, och måste återetableras. Klart som fan att man kommer ihåg och känner igen varandra, men vafan ska man snacka om?

-Har du kört nåt på sistonde?
-Ja, i söndags.
-Gick det bra då?
-Jag var nöjd.
-Vad kul...

Sen då? Jag är inte så mycket för att snacka punchlines, jag är mer intresserad av personerna bakom punchlinesen. Sen finns det klicken som har självförtroende, men saknar just punchlines. Människor som kan vara trevliga, men som man gärna styr bort från ämnet "att ge kritik".

Hör du att jag tycker du är bra, då tycker jag att du är bra. Gör du inte det, har du inte gjort intryck på mig. Jag ger nämligen beröm till de som förtjänar det per autopilot.

Min personliga agenda och mina personliga strategier inom stand up kommer jag aldrig att avslöja här. Det är dessutom ointressant. Det som är intressant är vad jag presterar på scen, och vad jag har gjort. Inte vad jag hoppas på att göra. Det får visa sig.

Nu till stand upen...

Jag körde i söndags. Jag bestämde mig för att fokusera på att vara tajt. Alltså, cut the crap and get to the point. Det är svårt, men jag var nöjd med min insats. Jag fick respons, och det kändes hyfsat städat. Jag har inte kollat på bandet ännu. Men är det bra, lägger jag upp något och då får ni se det helt enkelt och avgöra själva.

David Druid fick problem med micken, det var väldigt roligt tyckte jag. Innan det skedde var han så maxad på scen att man trodde att han skulle explodera av all energi. Man kunde inte göra annat än att hänga med. Han är bara så skön när han sätter igång. Hans skratt smittar dessutom av sig, hans syn på saker och ting. Den lilla pojken som är instängd i en ung "James Bonds" kropp.

Jag kommer fan inte på nån annan som jag såg ordentligt under kvällen som är värd att berätta om?