Lost?
Fan vad jag blir trött ibland på människor som ska framställa sig som så otroligt säkra på saker och ting. Varför jag stör mig? För att jag är van att leva i obeslutsamhet. Jag gillar gärna att skjuta fram saker, och sedan ta itu med allt på en gång, bränna slut mig själv och sedan dega tills jag får ångest och rycker upp mig igen.
Mitt liv verkar bestå av en massa cyklar som går runt, runt, runt...men nu vet jag inte längre vart i min cykel jag är. Jag känner mig lite mellankolisk och lost innerst inne, men på utsidan har jag nära till skratt. Jag orkar inte släppa folk så nära inpå just nu ändå, inget jag vill diskutera. Jag är för känslig för det, känner mig för trött och lättledd.
Jag försöker hålla mig medveten om mörkret och ensamheten som vintern erbjuder, jag försöker hålla huvudet högt och vara lycklig ändå. Inte ta saker och ting på så blodigt allvar, men samtidigt ta saker och ting jag är intresserad av på allvar.
Men idag har varit jävligt drygt, fick jobba på "rullen" på jobbet där man packar affischer. Monotont och utan slut. Men det var skönt att glida runt i sin egna värld, lyssna på bill hicks och musik. Smida planer för framtiden.
Jag drömmer om att flytta till England. Jag vet bara inte hur allt ska gå till konkret, hur ska jag ha råd att köra stand up och samtidigt betala hyra? Ska jag bo med Farfar? Jag kommer dock bli tokig av att bo där, han snackar oavbrutet i flera timmar om ointressanta saker och kommer aldrig till skott. Lite som jag ibland på scen;)
Morsan säger jämt: "-Ja, det var bra. Men du kanske skulle lägga in några sånna här punchlines?"
Jag får väl ta och göra det.
Eller, ska jag flytta till något annat engelsktalande land? England har jag redan bott i. Fast åandra sidan känner jag att jag vill vara i Europa trots allt. Och jag har som sagt England i mitt hjärta. Sen i framtiden om allt går som jag vill, vill jag giga i Engelsktalande länder. Fast åandra sidan kan man uppträda i hela världen.
Något ska bli av i varje fall. Men just nu känner jag mig trött och ensam, ska ringa Rasmus...
Mitt liv verkar bestå av en massa cyklar som går runt, runt, runt...men nu vet jag inte längre vart i min cykel jag är. Jag känner mig lite mellankolisk och lost innerst inne, men på utsidan har jag nära till skratt. Jag orkar inte släppa folk så nära inpå just nu ändå, inget jag vill diskutera. Jag är för känslig för det, känner mig för trött och lättledd.
Jag försöker hålla mig medveten om mörkret och ensamheten som vintern erbjuder, jag försöker hålla huvudet högt och vara lycklig ändå. Inte ta saker och ting på så blodigt allvar, men samtidigt ta saker och ting jag är intresserad av på allvar.
Men idag har varit jävligt drygt, fick jobba på "rullen" på jobbet där man packar affischer. Monotont och utan slut. Men det var skönt att glida runt i sin egna värld, lyssna på bill hicks och musik. Smida planer för framtiden.
Jag drömmer om att flytta till England. Jag vet bara inte hur allt ska gå till konkret, hur ska jag ha råd att köra stand up och samtidigt betala hyra? Ska jag bo med Farfar? Jag kommer dock bli tokig av att bo där, han snackar oavbrutet i flera timmar om ointressanta saker och kommer aldrig till skott. Lite som jag ibland på scen;)
Morsan säger jämt: "-Ja, det var bra. Men du kanske skulle lägga in några sånna här punchlines?"
Jag får väl ta och göra det.
Eller, ska jag flytta till något annat engelsktalande land? England har jag redan bott i. Fast åandra sidan känner jag att jag vill vara i Europa trots allt. Och jag har som sagt England i mitt hjärta. Sen i framtiden om allt går som jag vill, vill jag giga i Engelsktalande länder. Fast åandra sidan kan man uppträda i hela världen.
Något ska bli av i varje fall. Men just nu känner jag mig trött och ensam, ska ringa Rasmus...
Kommentarer
Postat av: Kimsalabim
Ungefär hela världen pratar engelska, världen är din?
Trackback
