Vad hände?
Det har varit så intensivt på sistone att jag inte hunnit ikapp mig själv riktigt tror jag. Jag har bara öst på ända sen jag kom hem från England. Jag och Johanna hade världens finaste resa kändes det som. Alla vi mötte tog hand om oss, vi hade kul ihop och vi diskuterade saker, shoppade, hade kul hemifrån.
Vi kom hem i söndags, och i onsdags var vårt förhållande över. Ingen paus, utan slut. Nej, vi är inte ovänner...men på nåt sätt känns det som att vi inte är vänner heller? Det känns så konstigt.
Det är konstigt hur snabbt man tappar perspektivet på en relation man brukade ha. Idag kan jag inte bara ringa Johanna och berätta om något jag sett och tänk på henne. Jag har nog ändå medvetet försökt hålla allt igång, hålla allt rullandes, vara glad och självständig. Det är trots allt det jag vill.
Jag är så himla glad för att jag träffat Johanna, hon är en så fin tjej. Det går inte en dag att jag får ångest över att jag kanske fattat fel beslut. Beslutet resulterade i att vi inte är med i varandras liv längre, och det gör mig ledsen. Speciellt när batterierna börjar ta slut, när man kommer ned i varv på grund av sömnbrist, matbrist osv. Allt emellan allt annat helt enkelt.
Det känns jättekonstigt att välja bort en människa man kommit så nära och tycker så bra om, från sitt liv såhär. Det är ett stort tomrum som blev kvar efter henne. Jag saknar henne, men samtidigt är detta resultatet av mina val som jag samtidigt står för. Ibland vill jag bara kunna diskutera det med henne, men saker är mer komplicerade än så.
Vad är det som gör att vi inte kan prata med varandra just nu? Vad är det som gör att relationen ändras så snabbt, så kraftigt? Varför måste det vara såhär? Kan inte världen bara leva som en stor lycklig familj med alla utan avundsjuka och intriger?
Dessa tankar kan göra mig ledsen, speciellt när jag är trött. Jag vill bara att hon ska veta att jag inte har glömt henne, att jag tänker på henne och undrar hur hon mår...
May life go on!:)
Vi kom hem i söndags, och i onsdags var vårt förhållande över. Ingen paus, utan slut. Nej, vi är inte ovänner...men på nåt sätt känns det som att vi inte är vänner heller? Det känns så konstigt.
Det är konstigt hur snabbt man tappar perspektivet på en relation man brukade ha. Idag kan jag inte bara ringa Johanna och berätta om något jag sett och tänk på henne. Jag har nog ändå medvetet försökt hålla allt igång, hålla allt rullandes, vara glad och självständig. Det är trots allt det jag vill.
Jag är så himla glad för att jag träffat Johanna, hon är en så fin tjej. Det går inte en dag att jag får ångest över att jag kanske fattat fel beslut. Beslutet resulterade i att vi inte är med i varandras liv längre, och det gör mig ledsen. Speciellt när batterierna börjar ta slut, när man kommer ned i varv på grund av sömnbrist, matbrist osv. Allt emellan allt annat helt enkelt.
Det känns jättekonstigt att välja bort en människa man kommit så nära och tycker så bra om, från sitt liv såhär. Det är ett stort tomrum som blev kvar efter henne. Jag saknar henne, men samtidigt är detta resultatet av mina val som jag samtidigt står för. Ibland vill jag bara kunna diskutera det med henne, men saker är mer komplicerade än så.
Vad är det som gör att vi inte kan prata med varandra just nu? Vad är det som gör att relationen ändras så snabbt, så kraftigt? Varför måste det vara såhär? Kan inte världen bara leva som en stor lycklig familj med alla utan avundsjuka och intriger?
Dessa tankar kan göra mig ledsen, speciellt när jag är trött. Jag vill bara att hon ska veta att jag inte har glömt henne, att jag tänker på henne och undrar hur hon mår...
May life go on!:)
Kommentarer
Trackback
