kleton

Då var 2008 igång. Den första illusionen är redan bruten, bara för att det var nyår nu ändrades inte särskilt mycket. Visst nyår var trevligt med fest och träffa människor. Folk skrattade, folk log, folk hade trevligt. Det spelades musik, det dansades. Sen var vi här, 2008 som ett blankt papper i ett ritblock. Som bara väntar på att det första strecket skall dras i ännu ett år av världshistorien.

Nu har man chansen, allt är nytt och fräscht. Möjligheternas år. 2007 blev ju sådär, det verkar många hålla med om. 2005 och 2006 var rätt ok tror jag. Visst jag vet att jag hade mina svackor då med, men nu när man blickar tillbaka kommer tankarna upp om att "Det var bättre förr." Var det verkligen så? Kanske? Jag minns inte faktist.

Varför minns jag inte? Kan det ha att göra med att jag allt för ofta rymde? Att jag allt för ofta rymmer? Jag rymmer hela tiden, bort från det jobbiga. Det jobbiga är det jag aldrig kommer fram till, och det jag aldrig kommer fram till är det  jag tappar bort vägen till på vägen dit. Varför tappar jag bort vägen då? Jo, för att jag tappar fokus. Vad beror det på? Att jag allt för ofta har dåligt tålamod. Har det att göra med att jag inte ger saker och ting chanser? För att jag tror de ska vara tråkiga? Eller är saker och ting tråkiga på riktigt?

Det beror väl på hur man ser det? Vad man har för inställning. För livet blir till vad man gör det, det vet alla. Åtminstonde får man höra det lite då och då, och det kanske stämmer.

Om vi låtsas att något inte är så farligt som man tror så blir det inte så farligt. Sen om vi belönar oss för det tråkiga vi gör så blir ju allt lättare och mer motiverande. Så hur motiverar vi oss? Genom att fly?

Jag minns att när jag jobbade i London och skulle lägga undan pengar till Asien stod jag och blandade cement för hand i en skottkärra i ösregnet, men visualiserade hur jag låg sen och flöt på en luftmadrass i Thailand. Det gjorde att jag pallade med det, och sen blev ju livet till vad man gjorde det. Jag låg sen på den där luftmadrassen och tänkte tillbaka till mina dagar i regnet i London. Jag hade rymt det jobbiga. Sen var man plötsligt hemma igen.

På en mindre skala kanske man står på sitt tråkiga jobb och funderar över helgen. Då man ska ut och skämma bort sig för sina surt förvärvade pengar. Det skall minsan vara middag med förfest, sen taxi till krogen, inträde, garderob, drinkar, öl, bjuda på drinkar, man ska vidare, nytt inträde, ny garderob, nya drinkar och öl. Fyllekäk, och taxi hem. Sen vaknar man nästa dag fattig, bakis med ångest och minns ingenting.

Man kanske skiter i både resor och festande. Man kanske sparar pengar till en stor TV som man ska sitta framför när man kommer hem från jobbet. Som man kan rymma iväg in i en film tillsammans med. Eller så kanske man bara ut och ska shoppa, shoppa nya saker. Glömma allt det jobbiga i några timmar, sen använda kläderna och supa ned sig i dem. Tillfredsställa egot en stund när man går runt i sina dyra kläder. Men sen när man inte orkar se på TV längre och kläderna ligger i smutsen?

Vad gör man då? När allt verkligen bara känns piss och man inte längre kan blunda för saker och ting? När "Det ordnar sig" inte hjälper längre? När man inte orkar lura sig själv längre.

Då får man lov att slå på "The show must go on" med Queen och sätta igång med att lura sig på nytt. Ställa in sig på nya planer. Det verkar ju uppenbarligen vara så livet funkar.

Alla vet att vi lever i en pissvärld. En värld som kunde varit vacker, men som vi tillsammans kollektivt förstör genom att arbeta så jävla mycket och överkonsumerar allt. Sen när vi mår dåligt av saker och ting, så rymmer vi in i våra världar. Droger, drömmar, fantasier, sex, shopping, filmer, underhållning.

Sen exploaterar vi allt också. När inte vanliga droger duger till längre, använder vi tyngre droger. När våra drömmar inte duger till längre, får vi storhetsvansinne och saker spårar ur och det blir inget av inget. Fantasier blir till verklighet, och tyvärr är inte alla fantasier människor har så nyttiga. När vanligt sex inte duger till längre, kör vi in på perverterade spår och tillslut handlar det inte längre om sex. När vi shoppat tillräckligt, uppskattar vi inte längre saker och ting, och handlar nya saker och ting för att ersätta saker och ting tills vi tillslut får ekonomiska problem.
När vanliga filmer inte tjänar tillräckligt med pengar, blir dagens långfilmer till långa reklamfilmer istället med subtila budskap att vi ska HATA VARANDRA och KÖPA MERA!

Men vem gör något åt det? Vi har väl annat att göra, annat att bekymra oss över.

Vad-är-problemet? Ska livet behöva vara såhär förbannat kämpigt och svårt? Finns det inget sätt som gör det lättare för alla?

Jag vill inte sluta som nån gnällig gammal gubbe innan jag är 30, men jag tänker heller inte lura mig genom att blunda och fly verkligheten. Jag tänker inte låtsas att allt är så jävla soft, samtidigt som jag inte orkar gnälla.

Ska klura vidare i mina tankar...