kleton

Elliot Smith passar så bra till de mörka månaderna om året, visserligen har jag lyssnat på honom under årets ljusare dagar. Det är iofs inte poängen med varför jag skriver om detta.

Det är mer känslan, det är deppig och tung musik, men så skönt. Det är lite märkligt, att man kan finna en skön känsla med att vara lite nere. Snarare att man inte stör sig på det, man glider genom dagen ändå. Man går genom stan och släpar med fötterna, kommer ned i tunnelbanan och ser att det endast är 28min kvar tills nästa....men man orkar inte bry sig. Det är det som är det sköna med det hela.

Idag har verkligen varit en inte orka bry sig dag. Det känns som att allt står stilla, men gör det verkligen det?

Trots att molnen står still i himlen, och regnet är som en dimma som bara svävar runt i den gråa tristessen som vi upplever år ut och år in i Sverige. Ja, ni vet den här tristessen som vi måste uppleva, för att kunna uppskatta sommaren som aldrig blir så bra som man hoppats. Alla blir deppiga på vintern, för annars vet vi inte vad glädje är som vi åter igen får uppleva på våren.

Men inombords åker jag på resor, ständigt fram och tillbaka under mitt liv. Återupplever, minns, sorterar, filosoferar. Det kanske ni gör med? Jag menar inte att det är något speciellt, men ifall ni trodde att ni var konstiga som gjorde så, så är ni iaf inte mer konstig än jag är.

Fast jag är inte konstig. Jag har värdighet, intellekt och allmänbildning, är lyhörd, medveten...men det kanske är just det som är konstigt? Jag trivs med det, skulle dock vara roligare om man träffade fler sånna till skillnad från sånna som inte är det.

Äsch, idag var ännu en sån här dag som inte riktigt räknas, har haft dem förr, kommer att ha dem igen...