kleton

Nu är jag hemma igen från jobbet. Har du saknat mig? Jag har tänkt en del på dig. Ibland kommer jag på idéer, men för det mesta glömmer jag dem tyvärr när vi träffas.

Jag har precis öppnat en kall Tjeckisk budweiser, synd att du är en blogg och inte har ett medvetande. Annars skulle du testat, fast du kanske inte skulle ha något vidare ölsinne. Tänk om det spårade ur, och det hände något...som inte borde hända. Alltså. Nu vet jag att vi kan vara ärliga mot varandra. Jag vet, det är mest jag som gör allt jobb...

Du är fan rätt passiv. Du är ingenting. Vad vore du utan mig? Du är min blogg. Men jag gillar dig ändå. Du blir till vad jag gör dig.

-Varför bloggar jag? Varför bloggar du?

Är det för att vi innerst inne är ensamma? Ingen chans att dela med oss av våra tankar, saker som händer, känslor...

Gör vi saker med flit, bara för att ha något att blogga om? Dramatiserar jag situationer med flit, bara för att kunna ge mina läsare en upplevelse. Ja, för upplevelse är tamejfan det ni upplever nu.

Tro inte att ni kan läsa i smyg som någon passiv pervers typ. Men det är lugnt, ni ska tryggt få läsa vidare. Jag tänker inte ta upp att även ni är på gränsen till att flippa och känna er sjuka i huvudet ibland. Det vet ni redan.

Kanske är bloggen någon slags terapi för att just inte flippa ur? Jag känner att det är en av mina kamper här i livet. Att hålla sig på banan, fortsätta att acceptera saker och ting för att kunna gå vidare. Typ som banker som skjuter till med finanskrispengar.

Våra pengar. Våra surt förvärvade pengar, skattat och klart. Dusted and done! Hajjaru? Men när några högt uppsatta jävlar har skevat till det med allt, vad gör vi då? Trycker upp nya pengar, så våra pengar förlorar värde.

Tihi, haha, hoho... Varför skulle man bli knäpp? Vi som har det så bra? Vi som bor i ett land där det lanseras piller för friska, så även de friska i samhället kan känna sig lyckliga. Hoho, haha.

Jag är frisk...jag är lycklig...emellanåt. Mitt problem är att jag bara gång på gång kommer fram till att jag kastar bort mitt liv på denna samhällsstruktur, vi är alla införda i ett slaviskt system som ingen orkar bryta sig ur, och INGET JÄVLA PILLER KOMMER ATT HJÄLPA MOT DET!

-Förstår ni vad jag kämpar mot? Medvetenhet. Jag känner till det, jag tänker på det. That´s the fucking difference! Att vara medveten eller inte. Men vem orkar bry sig? Vem kan göra något?

När miljontals människor världen över demonstrerar mot världens orättvisor och ingenting händer i princip är det inte så konstigt att det är som det är.

Tur att jag har en blogg som orkar lyssna:/