kleton

Jag har nog alltid varit besatt av horizonter, de går så väl ihop med min personlighet. Jag känner mig ofta ute på horizonten, som en mås som leker i vinden. Jag blickar ut och filosoferar mig bort. Bort från det vardagliga. Horizonten ger mig space att vara. Space att andas. Det är fan trångt i min 30m2 lägenhet ibland.

Det finns inte så många platser man kan beskåda horizonten i Stockholms län, men igår var det dags för premiäråk med "J" som tog körkort i måndags, så vi åkte till Nynäshamn. Jag kände mig lite som ett dåligt inflytande ibland: "-Du måste ju inte vara nere på 50 direkt när det går från 70 till 50, det är ändå inga andra bilar här..."

Det är lite som det där kapitlet i körkortsboken om "grupptryck",  fast jag vet inte om jag kan kalla mig själv för grupp. Men åsikter vädrade jag.

Det kändes lite som att man var utomlands när man kom fram och gick bland klipporna. Solen sken och vattnet var klart och glimmrade. Det såg ut att vara jättevarmt, men Sverige påminde med sin svalhet och smygande kyla i vinden.

Vi chillade i solen och åt pastasallad. Jag utforskade klipporna och hittade ett fågelbo. Häromkvällen kände jag mig som 16 igen, nu kände jag mig som 10 igen. Vi hittade ofta fågelbo när vi var 10...eller, vi letade efter fågelbon då...och hittade fågelbon. Skillnaden nu var att jag är så pass gammal att jag vet att fågelmamman är nog bäst på att ta hand om sina ungar själv. Så jag nöjde mig med att ta ett kort på den.