Get up, stand up.
Wow säger jag bara, vad mer kan man säga? Finns inte riktigt ord som kan beskriva känslan jag upplever nu.
Jag sitter här och försöker samla och smälta alla intryck från denna magiska dag.
När jag vaknade dock hade jag en konstig känsla, hade drömt skumma saker. Jag ville ändå sova vidare, jag var inte trött, men jag kände inte för att vara i denna dimensionen riktigt just då... Jag ville tillbaka in i drömmarnas värld, jag ville bara avlägsna mig från allt.
Men det gick inte. Jag gick upp, det var en varm och solig morgon. Joel och Rasmus hade dragit iväg till jobbet, och jag funderade på hur jag skulle förbereda mig inför den stora kvällen, nämligen att köra stand up på Big Ben Comedy på söder.
Efter en frukost bestående av kall gröt pallar jag mig iväg ut i solen. Jag går ned till en skog här på Lidingö som jag varit i mycket som barn. Jag gick runt bland klipporna vid vattnet, genom skogen med dess stora vackra gröna träd. Jag kände mig bara avdankad, var inte sugen på något, inte sugen på att köra stand up comedy.
Allt kändes så typiskt, att man ska känna så en sån här dag. Jag gick vidare och kom till ett träd, på stammen var formen av ett stort öga. Det var så symetriskt och såg verkligen ut som ett öga. Jag ändrade helt vibb, jag kollade upp och såg att trädets färg på löven skilde sig från alla andra träds färger. Trädet fick mig på andra tankebanor, och allt kändes bättre. Jag gick tillbaka mot huset.
Malins mamma satt ute i trädgården, hon frågade om jag ville ha lite frukost. Jag tackade inte nej. Vi satt och hade fina diskussioner i solen och åt jättegott bröd. Jag fick en bok som hon hade lagt undan åt mig i flera år. Boken handlade om sånt som intresserar mig, alla världsliga mysterium och hur de hänger ihop.
Malin kom sedan ut och åt med oss. Sedan gick vi in till huset och jag visade Malin en film om Chakrasystemet, hon diggade filmen fett. Vi hade intressanta samtal, sedan skulle hon iväg och plugga...
Ensam igen. Klockan hade tickat på. Jag hade fortfarande inte skrivit ned konkret vafan jag skulle säga där på kvällen.
Kunde det vara möjligt att jag om mindre än tre timmar skulle stå på en scen? Vafan håller jag på med? Ska jag skita i det? Kan jag ju inte göra, fan vad mesigt. Nej det kommer gå bra...men tänk om det skiter sig, vafan, jag pallar inte med? Varför ska allt vara så jobbigt, kan inte allt flyta?
Dags att kolla tåg, plötsligt är man på väg till stan. Möter upp Jani, träffar en annan gammal bekant på tuben. Plötsligt är vi där, på stället, big ben comedy.
Sen är fan klockan redan åtta, folk är där, hälsar på mig, kameror delas ut, folk undrar hur de fungerar, stressen smyger sig på.
Konferanciern går upp, annonserar på första komikern. Jag vet att jag är näst. Jag tänker bara fuck it, det får gå som det går. Hjärtat bankar. Shit! Komikern börjar avrunda sin akt, publiken applåderar... "...en skön kille, en applåd för Leon Berg!"
Nu gäller det, jag kliver upp på scenen kommer ihåg att lyfta bort micken åt sidan och sätter igång... Sen flöt allt bara på, jag tänkte inte så mycket, utan bara körde och sket i... Efter ett tag började jag njuta av det, folk skrattade och det kändes som att jag skulle kunna stå där resten av mitt liv!
Jag stortrevs varje litet ögonblick av att stå på scen, det var underbart! Plötsligt märker jag att tiden är slut, och att jag måste avsluta. Fick fett med applåder. Alla kompisar kom fram och kramades, andra komiker kom fram och gav beröm. Komiker jag själv varit och tittat på som jag blivit imponerad av berömmer mig. Klubbvärden sa att han var imponerad och sa att jag måste boka om mig och köra igen.
Jag vill tacka alla som kom och tittade på mig, det kändes verkligen kul att ni var där och tog del av det som hände.
För er som inte var där på plats kan ni se hela giget på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=PlhbgzOTI6Q
Jag vet att ljudet är lite kasst, men är det underground så är det underground.
Idag var en viktig dag i mitt liv, jag passerade en milstolpe på en resa mot en av mina livsdrömmar...
Nu ska jag sova med ett leende på läpparna!
Tack!:D
Berget
När man vänder sig om och står där på höjden och blickar ut över en dal, livets dal. När man ser hur mörkt och kallt det var där nere i skuggan. I det förflutna. Man ser att isen ännu inte har smält, och gräset ser dött ut. Men det är långt bort, jag ser mig själv frysa i det förflutna. Avskärmad, förvirrad, ensam.
Men nu står jag här, på väg upp för berget. Jag står i ljuset och jag fryser inte, vinden drar genom mitt hår och jag känner smaken av frihet och öppenhet.
Jag mitt perspektiv är inte längre skymt, jag kan se långt! Jag ser möjligheterna, jag ser målen, jag ser vägarna som leder dit, allt finns där runt hörnet. Jag kan se andra bergstoppar och andra dalar. Plötsligt ser jag allt, alla insikter passar ihop. Allt blir ett.
Jag ser andra människor, människor på stigar. Vissa av dem på väg nånstans. En del av dem sitter med huvudet i sina händer i skuggan i en dal. Andra dansar i solen på toppen av ett berg.
Plötsligt märker jag att jag inte är ensam på mitt berg, det fanns en annan sida av berget, en annan dal. Någon annan som hittat hit, kanske någon som kan nypa mig i armen för att jag ska förstå att det som händer är verkligt.
Någon att dela utsikten med, sitta där tillsammans i ljuset och blicka ut över allt det vackra inre landskap som existerar i våra medvetanden.
Alla lever vi i berglandskapet, och för att komma någonvart måste man ibland traska genom de mörka dalarna för att nå toppen på andra sidan.
Min dröm vore att dela resan mot toppen, och tillsammans skulle vi flyga iväg över alla berg och dalar på vingar av kärlek...
Tacksamt.
Det känns som att det börjar bli lite lugnare nu, rutiner börjar följas ordentligt och alla vet vad de ska göra, och tar sitt ansvar. Skönt.
Jag måste säga att jag är tacksam för allt som händer just nu. För drygt en vecka sedan satt jag och grubblade över pengar, skulle man behöva ta kontakt med soc för att betala hyran? Det var ångest, hur skulle man gå tillväga?
Man satt och kände hur man sjönk lägre och lägre medans man sitter framför ams.se och kollar genom platsannonser. Vart tog ens värdighet vägen? Plötsligt ska man sitta och ljuga om att man är helt psykosaktigt motiverad till att sälja saker över telefon, och ingå i deras motiverade säljarteam, och så ska man helst ha erfarenhet av elitidrott av nån anledning.
Aja, jag testade på det där ett par dagar, fick mitt skrivbord, en telefon och en dator, en lista med en massa nummer och en chef som ska stå och motivera en hur det än går. Men efter c:a 200-300 samtal på en dag, där alla bara säger nej efter att ha lyssnat i 2-3min, började kännas som att det inte var så utvecklande för min del.
Jag förstår ju alla dessa människor jag snackar med, varför skulle de vilja stressa med att byta ett abonnemang när någon ringer och stör dem i deras arbete? Inte jag i alla fall. Så efter helgen kom jag aldrig tillbaka...
Nu däremot har jag hamnat i en vardag där jag jobbar med polare, och ansvarar själv för arbetet. Jag kommer ha det bra i sommar känns det som, tillbringa en hel del tid ute på Lidingö vilket är soft.
Så jag är tacksam att det blivit som det blivit. Jag känner att jag får space till att utveckla mina idéer här i livet på mina egna villkor vilket är viktigt för mig.
Det känns som att det mesta kommer ordna sig, nu ska jag iväg och måla igen...
Antingen eller...
Sen har vi de här perioderna man har massor av idéer man vill ägna sig åt, men tiden har bara en tendens att försvinna.
I min värld på sistonde känns det bara som att klockan konstant snurrat på fort som fan, morgon, kväll, morgon, kväll och nu är det fan morgon igen!
Gröten står på spisen, och om 22min ska jag hämta upp Ralle i Ropsten för att åka och jobba igen. Just nu håller vi på att måla om i en villa ute på Lidingö.
En av mina önskemål är att skriva en längre blogg än såhär, men tyvärr hinner jag inte för nu kokar min gröt över...
Toodeloo!;)
Ny strategi = Ny energi?
Yes, det är lördag morgon.
Jag och Joel står och skriker på danska till varandra. Om mindre än en timme ska jag hämta Rasmus i Ropsten för att åka och måla i en villa.
Det lustiga är att allt går sådär som vanligt, lite fel hela tiden. Igår var förvirringens dag igen, åka runt till bygghandel och färgaffärer, för att sedan behöva åka tillbaka. Vi fick iaf en del målat som tur är. För att snabba på processen med att måla taket i villan skulle vi igår kväll testa högtryckssprutan, den funkade inte som den skulle såklart. Det blir ingen sprutmålning.
Vi försöker komma ikapp på en massa arbeten som Joel inte hunnit med själv, så det är lite småstressigt, men vi får oss goda skratt iaf.
Den tråkiga konsekvensen är att jag inte hunnit göra annat än att ägna mig åt firman de senaste dagarna, har mail att svara på, och människor att höra av mig till. Please bare with me, det kommer.
Allt handlar om en strategi, en strategi för att få rutiner att fungera, strukturera upp ännu en ny vardag med nya rutiner. Just nu i början är det väl lite kaos, men ur kaoset kommer ordning.
Damn, jag hinner inte skriva mer. Får sammanfatta mina filosofiska tankar senare, ha det bra gott folk!
Fred!?
Morgonblogg har gröt i mun...
Jag är en typisk människa som jämt försöker åsidosätta tid åt att skriva viktiga mail eller bloggar, men som ni säkert känner till redan, uppfattar vi bara tiden snabbare och snabbare ju äldre vi blir. Så tiden försvann.
Jag har alltså åldrats nån vecka eller två sen senast, och vilken resa...
Det blev ju lite småkrisaktigt när jag upptäckte att pengarna var slut igen, och började inse att jag måste skaffa mig ett goddamn job.
Jag gick upp, mailade runt till olika ställen lite halft oseriöst. Medan jag sitter och mailar ansökningar så ringer en snubbe från ett telemarketingbolag jag hade slängt iväg en anmälan.
Too cut a long story short, så sitter jag plötsligt i en kontorslokali Henriksdal framför en dator med mobiltelefon och ringer en massa företag och ska sälja mobiltelefoner och abonnemang till företag. Ett jobb jag lovade mig själv att aldrig ha något med att göra.
För att göra historien ännu kortare blev jag kvar där i 2 dagar.
Så där var man ännu en gång utan jobb. Man sitter och klurar på vad man ska göra, snackar med lite olika polare och det visar sig att en barndomspolare startat en byggfirma och behöver hjälp.
Det var bara att plocka fram byggkläderna igen, som jag också trodde att jag skulle slippa. Nu känns det som om jag vore i London igen och jobbar med min farbror. Åker runt på olika jobb och fixar.
Idag ska vi måla om ett större rum i en villa på Lidingö, samtidigt som vi sätter upp ett staket på ett annat ställe, och ska byta en del av ett stuprör på ett annat.
De senaste dagarna har gått åt till att snacka mycket om framtid för firman, äta mat, kolla på filmer på projektorn, äta mat igen, sova.
Nu hinner jag inte skriva mer faktist, ska äta lite frukost och dra iväg.
Xiao!
När kärlek blir till hat...
Fan idag är jag på dåligt humör helt enkelt. Det är något som hänger kvar sen igår, jag har inte kunnat sova ordentligt och känner mig bara irriterad.
Jag har känslor inombords som inte är långa från att utvecklas till hat. Ibland kan man bara bli så jävla arg på vissa individer. Igår var första gången på länge jag kännt mig så arg att man blev varm om öronen.
Tyvärr så präglar denna känsla min tillvaro just nu. Inte gör det saker och ting bättre heller att man är pank. busskortet gick ut igår, och man känner sig bara totalt oinspirerad till att göra nånting.
Usch!
Kärlek framför allt?
Det är ännu en härlig vårdag i livet, bladen på träden bäddar in omgivningen i härlig grönska. Vita blommor klär träden utanför mitt fönster, och beatles strömmar ur högtalarna här...
Är det en kort repris på flowerpower tiderna kanske? Love, peace and understanding? Eller är det bara att våren är här och väcker kärleken inom oss?
Vad är det som händer såhär på våren, det senaste dygnets tankar har involverat mycket filosoferande kring kärlek.
Plötsligt vaknar man upp lite ur sin vinterdvala, och ser sig omkring och inser att man känner kärlek för saker och ting. Vad händer med kärleken resten av året? Är kärlek en bristvara? Eller kan det vara så att det är svårt att känna äkta kärlek för saker och ting, när man inte älskar sig själv?
Det var just det någon sa till mig en gång, något jag inte riktigt förstod mig på... "För att kunna känna sann kärlek för saker och ting, måste du först lära dig att älska dig själv..."
Som jag brukar göra med saker och ting jag inte begriper mig på till en början, men som jag ändå finner intressanta, brukar jag låta dessa tankar florera i mina medvetanden. Rätt som det är kommer man till någon form av insikt. Oftast iaf.
Jag började fundera kring det gamla vanliga ämnet; Hur kan så många människor må så dåligt överallt? Det är så många jag pratar med som är olyckliga i sina liv, och det känns som att det är så lätt att beskylla sig själv för att man mår dåligt?
Jag vet att jag gjorde det tidigare, jag kände mig värdelös, det kändes som att jag aldrig skulle kunna anpassa mig till ett vanligt liv och vara 100% lycklig. Jag var inte nöjd med mig själv, men jag är som jag är helt enkelt. Trivs inte världen som vi lever i med hur jag är, och hur jag känner så kan jag lika gärna skita i livet...
Men det är inte därför jag är här. Ingen är här för att må dåligt! Vi är kärleksfulla kreativa varelser som är här för att lära oss saker och ting, för att kunna lära varandra dessa saker så att vi alla tillsammans kan evolutionera och förhoppningsvis skapa oss en värld där man helt enkelt är så pass medveten att man inte behöver må dåligt.
Allt handlar om medvetenhet som vanligt. Den dagen jag slutade anklaga mig själv för allt negativt, och faktist började lyssna på människor i min omgivning insåg jag vilken kraft jag har. Jag har en kraft att slå sönder gamla banor och mönster. Alla har dessa krafter inom sig! Det handlar bara om att upptäcka dem, och bli medveten om dem. Och jag tror att vi är här för att leva ut och utveckla dessa krafter...
Men utan att ha tillit och känna kärlek till sig själv, kan man inte utnyttja eller dela med sig av dessa krafter eftersom att man inte riktigt tror på dem? Man måste våga vara positiv, välja sitt perspektiv på saker och ting. Lära sig att skratta åt de pissiga sakerna här i livet, och försöka dra lärdom av dem. En dag inser du vilka viktiga lektioner du lärt dig tack vare de tuffa sakerna här i livet, kanske när man fått lite distans till saker och ting...
Igår satt jag och tänkte genom mitt liv ännu en gång, och tänkte på alla människorna som har gett mig viktiga lektioner och insikter här i livet. Personer som gett mig nya perspektiv på saker och ting, genom deras ögon kunde en del saker i livet se så annorlunda ut. Jag tänkte hur fantastiskt berikat mitt liv blivit tack vare dem. Jag kände en så stark kärlek till dessa människor, och alla saker som fått mig att komma till insikt.
Känslorna ledde till en känsla av att älska allt, jag gick ut på balkongen, såg på månen, på stjärnorna, jag såg 3 stjärnfall på en och samma gång. Blev påmind om att livet kan vara hur magiskt som helst, bara man tillåter det att bli så. Släppa sina rädslor och älska.
Det var i den stunden jag insåg att jag lärt mig älska mig själv fullt ut, för den jag är, och för den jag kommer vara...
Jag vet att även du kan finna den känslan inom dig själv, bara du tillåter dig själv...
Kärlek till er alla!
Leon
Sköna maj?
Det är 19 minuter kvar av denna fredagsmorgon i maj 2007. Tänka sig, det är maj 2007!
Vad är det som händer egentligen? Ska den vanligaste frasen man hör nuförtiden vara "Fy faaaan vad tiden går snabbt!"
Och det känns inte som att det spelar någon roll om man gör saker eller inte, tiden går lika fort ändå.
Jag har inte gjort mycket på sistonde känns det som, inte vad det gäller den materiella 3:e dimensionen som vi lever i. Eller, visst, jag har gjort alla saker man kan tänkas göra hemma; sopa, dammsuga, skura, torka av damm, tvätta och vika all tvätt, diska all disk, sortera ut gamla kläder man inte ska ha längre.
Jag har varit på äventyr i Uppsala, och varit på gymmet ett par gånger, men det är inte det som jag tänkte skriva om nu.
Jag har mest suttit hemma, som i en slags bubbla, tagit några steg tillbaka och funderat lite.
En del kanske tycker att man missar en hel del på att bara sitta hemma, men jag är inte så säker på att jag blir så ledsen att jag missat det heller.
Jag tycker det är rätt kul att följa utvecklingen i bekantas liv som lite omväxling, höra lite vad andra människor gör med sina liv medans jag sitter här och observerar...
En ganska så intressant utveckling är min tjejkompis som började snacka med en ny snubbe över nätet, hon blev förtjust och såg jättemycket fram mot att träffa honom. Hon bestämde sig för att åka över till honom och hälsa på.
Ett par dagar senare hör hon av sig igen, han var en jättetrevlig kille och allt hade sagt klick, allt var jättemysigt och jättebra.
Nästa dag ringer hon förtvivlad, hon är hemma hos honom och hennes intuition säger att hon ska dra därifrån. Det var något med killen som skrämde henne.
Ett par timmar senare ringer hon igen och är ännu mer förtvivlad, vid det här laget är hon även på väg därifrån. Hon förklarar att hon hade gått runt i hans lägenhet medan han var på jobbet, och i ett rum hade hon hittat två vanskötta djur i en bur, varav ena var död!
Nu stod hon vid stationen och var orolig att den här snubben skulle slå sönder sin lägenhet i vredesutbrott när han kom hem och såg att hon hade dragit...
Jag började reflektera lite över situationen, och kände att jag inte var det minsta avundsjuk att jag missat något liknande. Varför är så många människor så märkliga för?:S
En annan polare hade varit ute och supit häromdagen, och när han var 50m från sin port så bestämde han sig för att gå lite balansgång på räcket av en bro vid 08-tiden på morgonkvisten när alla är på väg till jobbet.
Inte föga förvånande dyker polisen snart upp och ba "Hej, hur mår vi här då?....Du vill inte dö?".
De hade fått direktiv från deras befäl att ta med honom in till stationen, även fast han bara var 50m. från sin port. Vid 11:30 vaknar han bakis i en fyllecell, och måste ta sig hela vägen hem en gång till...
Även där kände jag att jag att jag var rätt nöjd med mitt val att stanna hemma och kolla genom alla Robot Chicken avsnitt på 2 dagar...
Imorse 05:44 skickar min polare ett SMS, han berättar att han är på väg till ett bygge, fast han vet inte vart han skulle, vem han ska träffa, eller vad han ska göra? Jag somnade glatt om.
Det verkar råda allmän ovisshet bland de jag kommunicerar med just nu, ingen verkar veta vad de ska göra näst, alla går runt och väntar på något slags besked, vad det gäller, jobb, pengar eller kärlek...
Det är väl lite där jag kommer in i bilden, jag vettefan vad som händer framöver eller vad jag ska göra?
Jag trodde att jag skulle köra buss hela sommaren, och sedan dra till Kanada i höst för att jobba. Men, livet blir ju aldrig som man tänkt sig tydligen.
Jag mailade Kanada häromdagen, har inte fått något svar, vilket har lämnat även mig i ovisshet. Tänk om allt skiter sig? Vad gör jag då?
Jag vill inte jobba med ännu ett meningslöst jobb utan mål, jag vill fan inte jobba alls, det är inte min grej längre. Mitt liv går inte ut på att jobba för att överleva.
Samtidigt handlar det ju om vad man ser som jobb också, skulle jag tjäna pengar på att köra stand-up comedy, göra film, jobba med musik, fota, redigera bilder, skriva texter, spela in speakerröster, dubba tecknad film, jobba som konferancier så kanske det inte vore så illa...
...meeeen, först måste jag fan veta om jag ska till Kanada eller inte i slutet av juni?
Tills jag får några klara besked, så kommer jag fortsätta att sitta och grubbla i min bubbla.
Ha det kul där ute i stora världen, ni vet var jag finns;)
På återseende!
