kleton

Oj oj oj...Var börjar man? Jo, i måndags. Körde på Comedy planet på Engelska, var en upplevelse.

När vi kom dit var det bara några få som hade kommit dit för att kolla på comedy. När jag kom ned tillsammans med Jocke, satt Kodjo Akolor och Björn Gustafsson och småpratade lite. Vi snackade lite om kvällen, jag hade ingen större aning om vad jag skulle köra för något exakt.

Plötsligt kommer en våg av människor ned i källaren på Carpe Noctem, ett stort sällskap med hårdrockare, EMO´s, freaks, militanta dreadlockmänniskor, satanister.

Kodjo reste på ögonbrynen. Jag kände att detta skulle bli intressant. Jag kom till fuck-it-insikten, och bestämde mig för att detta skulle bli så jävla kul helt enkelt.

Det slutade med att jag gick upp och körde i 17 minuter. Det gick bra sådär, jag kände mig avslappnad på scen och lekte med publiken. Tyvärr så hade jag inte förberett särskilt mycket material, så jag fick improvisera en del. Det gick bra, det tråkiga var att jag inte kunde spinna vidare på många av sakerna allt för långt.

Jag freakade ur en del på scen, har inte hunnit se bandet ännu. Ska kolla på det senare ikväll förhoppningsvis, men i stort sätt var jag nöjd med min kväll.

Björn Gustafsson körde på ett svengelskt tema, det gick väl ok för honom. De som det gick bäst för tycker jag, eller de som iaf hade bäst skrivet material var Ahmed och Kodjo. De har iofs lite mer erfarenhet och rutin än jag har, men det är ingen ursäkt. De är bra.

Nästa morgon vaknar jag och det är fan bara 9 grader ute, jag har missat två av mina flyg till Malmö, och tom drömt att jag varit ute på Arlanda, men det var jag inte. Några timmar senare hade jag iaf lyckats ta mig till Arlanda där morsan hade två hektiska köer i sin check-in disk. En kö med c:a 30-40 rullstolare, och i den andra kön ett MC-gäng som skulle ut och resa. Hon såg lite smått stressad ut. Jag fick iaf mina biljetter, och satte mig på flyget.

Det var ganska coolt att jag lyckades observera hela Öland på en och samma gång, samtidigt passade jag på att observera vilket fantasilöst namn för en ö det var, Öland?

Det var mysigt att träffa Kim igen, även om hon fick lite spel på min comedypsykos jag befinner mig i. Jag kan typ inte sluta larva mig och skämta ibland. Det var inte så poppis när jag använde vagnen på IKEA som en skateboard tvärs över parkeringen mot ingången, och jag är lite som ett envist barn ibland och vägrade sluta innan hon blev sur på riktigt... Fick även lite kritik senare för att jag fortsatte skämta vid opassande tillfällen, ska försöka tänka på det.

På kvällen fick vi de två allra sista biljetterna till MACK´s säsongsavslutning med bl.a. David Batra, som hann med flyget efter mitt. Han tog lustigt nog också upp det där med att skämta i tid och otid.

Jag hade aldrig sett Batra förr, men tycker att han är värd det man har fått höra om honom iaf. En duktigt och rutinerad komiker helt enkelt. Man blev aldrig uttråkad av att kolla på honom, och han har många och bra skämt som jag inspirerades av. Jag gillar hans lugna och oskyldiga scenkaraktär.

En annan komiker som körde under kvällen som jag också blev väldigt imponerad av var Lena Frisk, snabb och tuff tjej som gav mig en del höga magskratt.

Jag passade på att nätverka lite, och kom i kontakt med en ung komiker som heter Niklas. Han tipsade lite om olika ställen man kunde köra på i Malmö. Vi utbytte MSNadresser, eller...jag tog hans.

Imorse började dagen med ljudet av en bilmaskin som bilade sig genom tjock och hård betong nerifrån källaren i Kims bostadshus. Klockan 07 drömmer jag om att jag och Jocke ska äta en god buffé med mat, så vaknar man av ett DRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR....RRRRRRRRRRRRRR...RRRRRR!!!!

Jag kände mig åter en gång som Johan Rheborgs karaktär; Örjan, i TV4´s serie Hjälp, då jag kände för att springa ut i boxershorts och ta och köra bilmaskinen genom magen på idioten som står och bilar.

Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på att för bara ett år sedan, var jag den som jobbade som rivare och höll på att föra ett jävla liv. Men det spelar ingen roll, det var förjävligt. Det mest förjävliga av allt var att han var klar en kvart senare, kunde han inte väntat lite längre om det var allt han skulle göra? Suck asså... Aja, fick lite inspiration till Manuset "Stambyte" som börjar bli klart för att sätta igång med att skriva snart.

Och här leds vi in på den delen av bloggen där jag tänkte presentera några av mina tusentals idéer och viljor.

Vad ska man göra?

Jag har en plan på att flytta ned till Kim i några månader, skaffa mig ett jobb i Malmö eller Danmark, försöka köra stand up så mycket som möjligt runt om i Skåne, kanske anmäla mig till en kurs i Helsingborg hos Martin Svensson som också körde igår på MACK. Jag kan faktist pendla upp till Stockholm för att köra stand-up. MEN...

...det jag kommer sakna i Stockholm, är Stockholm, med alla dess möjligheter inom Svensk stand up. Jag känner att jag håller på att bygga min karriär där, det kommer gå snabbare tror jag. Jag har etablerat kontakter med comedytv, och big ben, samt comedy planet samt en massa olika andra komiker som jag vill underhålla. Jag vill köra så ofta som möjligt, och vara delaktig i Big Bens framtidsplaner tillsammans med Laszlo, Thomas och co.

Problemet bara är att jag har varken jobb, eller nånstans att bo i Stockholm just nu.

Samtidigt vore det väldigt mysigt att bo med Kim, samt att bo i Malmö. Jag gillar Skåne, och jag gillar miljöombyte. Falafel är billigare här, och det är nära till Danmark och Tyskland.

Min kusin Fredrik bor även i Torekov och driver sin golftidining därifrån. Kanske skulle jag finna lugn och ro i Skåne? Men argh...ja, jag vet inte. Det kommer förbli ett dilemma de närmsta timmarna iaf. Ska prata mer med Kim om det senare.

Jag ska försöka hinna ladda upp film från Big Ben och Comedy planet på youtube senare om jag hinner. Sedan ska jag börja designa hemsidan åt Big ben, samt fila på min egna hemsida...gaaaah...sen ska man börja träna är det tänkt.

Japp, som Ni hör, är det mycket på gång...för ovanlighetens skull.

Peace!

Jahapp. No time to waste, no time to spare. Har inte tid att blicka bakåt, utan får påminna mig själv om att livet som fisk är en aning rörigt, dramatiskt och som en berg och dalbana.

Om mindre om två timmar ska jag vara på Comedy planet för att köra Stand-up igen. Denna gången ska jag tamejfan vara ärlig, jag är ingen etablerad stand-up stjärna.

Jag har fått för mig att det var det som kanske gick snett sist. Eller, snett gick det ju inte, men inte heller så sjukt bra.

Idag blir det på Engelska, och jag har fått fri tid att köra. Så ingen stress. Övade lite tidigare på att snacka med farsan i England.

Morsan påminde mig om att jag faktist måste ha en poäng med mina skämt, att jag ofta kanske börjar snacka om något, så blir det långdraget, och det kommer aldrig någon poäng. Men lite så är jag nog i normala fall med. Shit.

Men som man hört förr, ärlighet varar i längden, är jag bara ärlig kan inget gå fel...mer än att man blir utnyttjad för sin godhet etc...

THINK POSITIVE LEON FOR FUCKS SAKE!!!

Ja, tiden går. Inget nytt direkt, men det är det första jag kommer att tänka på när jag ser att jag inte skrivit något i min blogg.

Jag känner mig inte så intressant just nu, har liksom inget att berätta. Inget att ventillera. Håller jag på att ge upp?

Jag hoppar mellan olika ströjobb just nu, får inget svar på mina ansökningar jag skickat och har inte hunnit söka något jobb ännu idag.

Tanken är ju att jag ska skaffa mig ett normalt jobb, så att jag kan bo på ett normalt ställe. Fast det slutar väl som vanligt, jobba med något man inte trivs med för att betala hyran för en lägenhet man inte vill bo i.

Men vad ska man göra? Så är det för ALLA, det är inte lätt, här serveras inget. Nä, usch. Jobb, det är fan jobbigt helt enkelt. Det hörs på namnet.

Idag har jag kastat tegel från ett tak, och sedan har jag burit en massa flyttkartonger och möbler 4tr utan hiss. Svettigt.

Aja, det var det mest intressanta jag hade att säga just nu. Får se om man pallar sig ned för att duscha, eller om man bara ska somna här på soffan...

Om cirka tre timmar står jag på en scen, ensam, framför en publik, med mick och strålkastare i ansiktet och ska till råga på allt förhoppningsvis vara rolig. Japp, det är dags att köra stand up igen.

Känner att jag blir ganska så inåtvänd innan jag ska gå upp, men det känns bra, det är bara att gå upp och köra helt enkelt.

Har laddat en del, och nu är det bara att hålla tummarna och nerverna i schack.

Det ska nog gå bra...WOHOOO!!!

Just nu är det bara sjukt mycket som skall fixas, och saker som skall tas tag i... Därför är jag inte riktigt "här", men jag finns här ändå...

I´ll be back!

Peace!

Här är man helt enkelt, i sig själv, i sin kropp, själen blickar ut genom ögonen på denna märkliga värld. Vafan är detta? Är det ett skämt? Jag skrattar inte... Fast nånstans skrattar jag ändå, kan skrattet vara min räddning? Kan skrattet vara min drivkraft? Jag skrattar allvarligt!

Det känns som att jag rusar blundandes med ögonen uppspärrade, men ser ingenting för alla saker i vägen.

Magen vibrerar och skruvar sig, en kyss av vuxenvärlden. Undermedveten stress, pirr i kroppen. Svårt att vara närvarande när tanken på nästa steg ständigt är närvarande.

Ångesten av att inte kunna vara där, njuta av det som händer. Sikten är skymd, fast beskeden drar bort kvistarna och nya terränger exponeras. Men kan allt vara roligt då? Eller är det bara så att om alla har det jobbigt, så är det normalt?

Är vi här för att göra sånt som alla måste? En massa skit, som stjäl min fokus från det jag tycker är värdefullt? Är det egoistiskt tänkt? Men varför vill jag sälja min själ, sälja min tid till något som får mig att må dåligt, bara för att jag måste?

Vill jag framstå som gnällig? Vill jag framstå som bångstyrig? Skulle jag skilja mig från någon annan, har jag rätt att slippa dessa tråkiga saker?

När ska det ordna sig? När ska det gå vidare? Vem är man då? Kommer jag kunna skratta? Förmodligen, det finns tydligen ingen annan väg, och inget annat val. Det är bara så det är...

Jag lyckades skrämma livet ur Emily när jag kom tillbaka till huset, hon hade satt upp en lapp på dörren som jag stod och läste som handlade om att hon skulle hämta nån kompis vid stationen, som hon plötsligt öppnar dörren och skriker till.

Medan hon drog och mötte sin kompis, så tog jag en välbehövlig dusch. När jag var klar, var de tillbaka. Jag hälsade och frågade lite saker, jag fick inget svar, men fick snart veta att han var fransman.

Vi gick sedan ut till en pub, drack en öl, snackade Engelska i slow motion så att fransmannen skulle hänga med. Det var svårt att förstå hans franska dialekt, men ganska så skoj faktist.

Vi gick sedan till en annan pub och åt lite mat, vi beställde alla hamburgare med chips. Jag höll på att garva ihjäl mig när fransmannen började prata om: "My cars parents", tydligen har de lite annorlunda gramatik på franska och syftade såklart på hans förälrars bil.

Jag åt upp min egna hamburgare, och även halva Emilys. Vi drack en del öl, och snart satt jag och hittade på franska ord. Vi hade sedan en nostalgistund och satt och sjöng låtar från hela nittiotalet. De från de andra borden hörde oss också tydligen, men det var bara kul...tror jag.

Vi vinkade adjö till vår franske vän. Efteråt fick jag reda på att han varit jättekär i Emily i flera år, och flyttade dit för att lära sig engelska för att kunna prata med Emily. Emily förklarde att han inte var hennes typ, han sprang dock väldigt snabbt till bussen.

På väg hem diskuterade jag och Emily att vi båda har väldigt låg vilopuls. Hon har 46 och jag 48, ännu en sak som kanske ligger i släkten?

Vi stannade till och köpte entusiastiskt 4 burkar öl till, men så fort vi kom hem blev vi båda aströtta och deckade.

Idag sov jag 10 timmar till Emilys förvåning. Sedan gick vi ut i parken och spelade badminton i solen, var fett nice. Lite synd att det blåste, var lite svårare att spela då. Vi la ned efter ett tag och låg i solen och snackade skit.

När vi kom hem bytte vi lite bilder vi tagit, orkar inte ladda upp några nu, är för lat. Ligger i hennes säng och skriver dricker en av ölen som vi köpte igårkväll. Känner doften av pasta som hon håller på att laga, ska bli fett gott...

Imorgon blir den långa resan till Heathrow, som kommer typ ta längre än flygresan till Arlanda sedan hem till verkligheten i Sverige...suck.

Men om några dagar har jag ändå en ljusglimt att se fram mot!:)

Emily skulle jobba natt fredag och lördag, så det blev ett ypperligt tillfälle att åka och hälsa på min plastbrorsa Viktor i Brixton.

Man blir för det första helt tokig på hur lång tid det tar att ta sig någonstans med kollektivtrafiken här, det gör det dessutom inte mindre stressigt att det alltid är fullsmockat. Trafiken i största allmänhet är crazy här, gatorna är smala som fan, och överallt är det parkerade bilar. Till råga på allt kör de på andra sidan vägen än vi gör i Sverige vilket kan vara förvirrande när man ska över gatan.

När jag slutligen dyker upp i Brixton möts jag av ett jävla liv, på andra sidan gatan står en snubbe och predikar en massa om Jesus, han har högtalare uppställda och det ekar en massa information om hur man ska leva sitt liv. En annan snubbe vinglar runt och försöker hålla balansen, och överallt står en massa rastafarisnubbar.

Jag står och läser min tidning och väntar på Viktor. Viktor dyker upp efter fem minuter c:a och vi börjar gå mot hans nya lägenhet som jag ännu inte har sett. Viktor har ingenting med släkten i England att göra, det är morsans partners son som har bott i London sedan han pluggade i London för 7 år sen, han fastnade som så många andra Svenskar gjort.

Vi kom hem till Viktors charmiga lya, jävligt litet och trångt, men som sagt charmig. Ett gammalt engelskt hus som man kan klättra ut genom fönstret för att komma till ett tak intill gatan.

Vi drog och mötte upp en av hans polare och drog ut till en pub och drack en bärs. Vi fastnade sedan resten av natten hos den här polaren i princip. Under kvällen fick hans polare ett samtal om att en polare till honoms bästa polares lillebror blivit skjuten på gatan i Brixton. Ett tag senare fick vi ett till samtal, snubben hade avlidit.

Det är lite av ett annat klimat i England än jag sist mindes det. Tydligen har gängkulturen vuxit sig stor, precis som i USA. Den senaste tiden har massor av tonåringar skjutit ihjäl varandra i uppgörelser, hårt klimat.

Lite senare drog vi över till Viktor, och nästan precis efter vi satte oss ned hörde vi: POFF POFF POFF POFF POFF utanför fönstret. Vi skojade om att det kanske var pistolskott, och lyssnade vidare på vår musik.

Ett tag senare skulle Viktor och Frankie dra ut och handla lite öl och cigg på off licencen, och kom tillbaka och sa att allt var avspärrat och att polisen var och sökte runt med hundar.

Tydligen hade ytterligare en "drive-by" skett, några ungdomar på vespa hade åkt förbi och skjutit ihäl en snubbe till på gatan runt hörnet från där Viktor bodde. Detaljerna fick vi dock reda på nästa dag.

Nästa dag drog vi ut och käkade lite mat, och satt i den stekheta solen. Hela tiden hörs polissiréner och mobila jordbävningar. Med de mobila jordbävningarna menar jag feta bilar med feta ljudsystem som rullar förbi, de överröstade stereon inomhus. Det vibrerar i bröstkorgen.

På gatan går det runt poliser med skottsäkra västar, och polisen försöker vara lite gangsta genom att glida runt i stora BMW 5-serien här.

Snacket den dagen var mycket om skjutningarna, alla hade hört talas om det. Men det var tydligen inte helt ovanligt. På kvällen pallade jag inte festa, utan stannade hemma hos Viktor medan han var med sin tjej någonstans. Runt midnatt gick jag ut för att handla lite mat, många undrar om jag inte var rädd? Men jag orkar inte vara rädd, man får vara streetwize. Man behöver inte söka sig till problem, men agerar man lugnt, är allt lugnt. I värsta fall är det bara att ryta något på svenska om det händer något.

Medan Viktor var borta låg jag i hans soffa och kollade några avsnitt av tv4´s Hjälp, konstigt att höra Robert Gustavssons skratt blandat med jorbävningsartad reggae som glider förbi i dopplereffekt ute på gatan.

Nästa morgon, efter en viss försening tog jag mig tillbaka till Peckham igen, efter att ha hoppat på buss 363 istället för 343, men det ordnade sig iaf. Jag lyckades även glömma min tröja i Brixton...

Den sista tiden i Stockholm var intensiv, orkar inte gå in på detaljer, men bland annat så är lägenheten besiktigad och godkänd. Nu bor det nån annan där, så sakta men säkert känner man sig lite mer samlad.

På onsdagen var det dags att ta sig till London, hade sovit hos morsan, stressade hem till mig för att hämta de sista sakerna. Glömde först mina skor jag skulle ha på begravningen, så fick vända om och hämta dem igen.

Det kändes så märkligt när jag gick i solen längs vattnet på Lidingö och blickade ut mot fjäderholmarna, att man om några timmar skulle möta sin kusin man inte sett på 20 år på Waterloo station i London...

Resan ut till Arlanda gick bra, checkade in, såg ett gäng pajasar med likadana hattar. Det får mig att undra vad det är de vill uttrycka? Ska de vara roliga, för att de har roliga hattar, som egentligen inte är särskilt roliga? Är de rädda för att tappa bort varandra? Eller känner de sig tryggare som en liten grupp? Aja, ska inte haka upp mig på det, men de såg jävligt löjliga ut.

Det roliga är att det alltid verkar finnas så många förvirrade människor på flygplatser, jag vet inte hur många skyltar, filmer och ljudmeddelanden som handlade om att man inte får medföra vätska på flyget. En hel familj stod med vattenflaskor på väg mot säkerhetskontrollen, ungen springer runt med en nappflaska hängandes ur käften. Jag såg tyvärr inte vad som hände med dem, jag var tvungen att koncentrera mig på att tömma allt ur alla fickor, röntga laptop, plånbok, mobil, och de trodde väl att jag kanske skulle gömma en bomb bakom skärpet, för det fick man också ta av sig...

 När man tagit sig genom säkerhetskontroll, så ska man genom ytterligare en kontroll för att visa pass som man precis visat i säkerhetskontrollen, allt för säkerhets skull. Det är så avslappnat att flyga nuförtiden...

Flygresan är inte så mycket att berätta om, försökte sova en stund, och det blev bara en stund. Satt nog mest och stirrade ut genom fönstret och filosoferade resten av resan.

Jag såg att nordsjön hade en lång brun fläck på sig, som om någon spolat ut avloppsvatten rätt i havet. I nästa ögonblick ser jag England med egna ögon för första gången på över 2 år.

Det är en rätt ball inflygning till London, och jag tror att piloten glömde säga att vi strax var framme. Jag ville fota lite kända byggnader vi flög över, och när vi flyger över O2 arena, det som tidigare hette "Milennium dome", står en flygvärdinna och terroriserar mig om att jag ska packa ihop mina prylar. Jag nickar, men hon insisterar. När jag hunnit halvvägs kommer hon och tjatar igen. Man började känna sig lite som Örjan i TV4´s "Hjälp", man har lust att skrika på henne att man förstått att vi ska landa, men att min laptop tar ett par sekunder att manövrera ned i väskan!

Emily, min kusin ringde i samma ögonblick jag slog på mobilen. Otroligt nog var det inga köer till Passkontrollen på Heathrow, och väskorna kom ganska snabbt. Däremot var det kö till att köpa bijett till tuben.

C:a 20-30 stationer och ett byte senare på tunnelbanan är jag framme vid Waterloo. Fy FAN vad mycket folk!

Jag lyckas träffa Emily utanför Burger King, och det var märkligt att plötsligt gå med en kusin man inte sett på 20 år.
Vi åkte till Peckham, gick in på en pub och satte oss i dess beergarden. Vi beställde mat, och några öl och snackade skit. Vi fann en del likheter, spännande saker som att vi gillade samma öl, och att vi dricker vårat té på samma sätt. Måste ligga i släkten, eller så sitter vi och letar saker och ting.

Slutligen kommer vi hem till Emily´s och hennes flatmates lägenhet på c:a 55kvm och en hyra på härliga 15 000kr/mån. London är inte billigt.

Lägenheten var dock fin, och så har de en fin liten trädgård på baksidan. Sjukt trött var man iaf när vi gick och la oss...