kleton

Jag har lärt mig mycket på sistonde om att acceptera och leva i nuet. För precis som Eckhart Toller, som jag lyssnat på, sa så har jag lärt mig, eller snarare blivit påmind om åter igen; att det finns ingen framtid, och inget förflutet. Bara nu. Egentligen är det ju så barnsligt självklart. Men det är det som händer oss människor här i livet, vi hamnar på sidospår. I förvirringar, av känslor. Besvikelse, frustration, ångest. Ibland glömmer man bort var man skulle. Men spelade det egentligen någon roll? Alltså, om man alltid funderar på vart man ska, kommer man aldrig komma fram. Ibland måste man leva i nuet. Den enda tid man kan göra någonting åt sitt liv överhuvudtaget är inte i framtiden, eller i det förflutna, den enda chansen är nu.

Ibland måste man gå långsammare för att njuta av färden. För att lättare kunna se saker för vad de är. Se det, bejaka det, inte lägga sig  i, utan bara se. Det är där, vad säger det? Lyssna, men lägg dig inte i. Luta dig tillbaka, rent mentalt. Låt det ske, låt det hända.

Det är med hjälp av dessa tecken, man lättare kan lära av vad som egentligen sker, istället för en stressad illusion som egentligen är formad av någon slags rädsla. En tanke, rädslan av att aldrig uppnå sina mål. Ibland måste man släppa allt för att se verkligheten, att se verkligheten utanför dig själv. När man nåt dit, kommer saker och ting se annorlunda ut.

Det är av med hjälp av den här nya, annorlunda men verkliga bilden av hur saker och ting egentligen är som vi kan utvecklas och lära oss.

Det var det jag hade att dela med mig av för stunden, nu ska jag äta vindruvor.

Peace!

Doug Stanhope kommer till Södra teatern den 6:e september...och jag har två biljetter!!!

Är helt exhalterad!:D

Sådär, nu är man tillbaka i framtiden. Borta från gårdagens bekymmer. Allt känns lugnare, mer strukturerat och roligare nu.

Var och körde en femma på Big Ben i söndags. Var rätt flummigt och abstrakt, jag hade kul, men jag tror inte att alla fattade riktigt vad jag ville säga. Men roligt hade jag.

Nu ska jag snart iväg till Södra Teatern och filma årets stand-upgala åt comedytv. Men först laga lite mat.

Under tiden kan ni kolla in min nya favorit, som även uppträder i Oslo i helgen. Ska ta mig dit...tänkte jag...

Just nu försöker jag bortse från det negativa kaos som uppstått i mitt liv. Jag måste hålla kvar tankarna om allt positivt som finns i mitt liv, känslan att jag, även om det känns som att allt tvärstannade i mitt liv, ändå är på väg någonstans.

Ibland måste förändringar ske, ibland måste man vakna upp, ibland måste man lyssna på vad ens undermedvetna försöker pumpa upp till det medvetna. Jag måste torka upp den surnande spillda mjölken innan den börjar mögla.

Jag har tyvärr en tendens att ibland förlamat bara stå och glo på mjölken...bara för att se vad som händer. Det var väl på nåt liknande sätt penicillin uppstod.

Att bero på penicillin så har jag haft så mycket tankeverkasamhet i huvudet att jag lyckats framkalla feber. Eller så har jag blivit hypokondriker. Men feber hade jag tidigare idag. Ibland är det jobbigt att vara av dramatisk karaktär, men så är jag och det är samtidigt spännande att lära sig av sig själv. Det är intressant att tolka sina reaktioner.

Jag har varit och sett två riktigt bra shower på Boulevardteatern. Första kvällen var jag och mor och såg Kristoffer Appelquist och Tobias Persson uppträda med sin show som var mycket lyckad och inspirerande. Morsan tyckte det var bra också. Lustigt nog var hennes kollega där också, tillsammans med Tobias Perssons fru. Så vi fick en pratstund med Tobias efter showen som visade sig vara en riktigt trevlig man.

Ikväll var det Lasse Nilsens tur att uppträda. En show med rolig stand up med många inslag av mimik. Jag tycker det var en väldigt jämn föreställning, och jag tyckte att det var riktigt bra jobbat att hålla låda i 1 tim och 25minuter.

Så med den positiva energin ska jag försöka knåpa ihop idéerna jag har i huvudet inför söndagens uppträdande på Big Ben för min del.

Förhoppningsvis blir det ordning på kaoset såsmåningom också. Det är inte första gången om man säger så...

Vilken kanonhelg jag har haft nu när jag tänker tillbaka på den. Trots dryga 11-åringar i tunnelbanan. Halvdant uppträdande i Kungsträdgården, så har jag haft en fantastisk helg och umgåtts med riktigt softa människor jag tycker om!:D

Jag har blivit underhållen, jag har sett månförmörkelse, jag har haft intensiva samtal, nya idéer...men nu ska jag sova gott.

Tack och gonatt!

Det här är bara...fascinerande?

Cat Stevens ljuva röst i högtalarna, morgonsol utanför fönstret. Gröt och apelsinjuice på bordet, kokta ägg i köket.

Efter en intensiv natts drömmande så har jag vaknat till en normal dygnsrytm. Vaknade självmant kl 06. Det är livskvalitét.

Ja, om inte många timmar är det den 12:e augusti. I min värld är det en helt vanlig dag. En dag bland dagar. Jag kan inte minnas något speciellt som skett just den dagen i mitt liv. Det är så mycket som sker utan att man vet om det.

Imorgon kan vi Svenskar fira att det gått FYRA år sedan Sveriges befolkningsmängd passerade 9 miljoner invånare. Trots det är det många som lever kvar i de gyllene dagarna då vi hade 8 miljoner. Things change.

Den första T-forden blev klar imorrn för 100år sen! Värt att uppmärksamma. Tänk om de hade vetat att biobränsle hade varit det man skulle satsat på då...

Morgondagens namn är Klara, det kommer från det latinska namnet clarus som betyder "berömd".

Det finns ett lustigt sammanträffande, Adolf Hitlers mor hette just Klara Hitler. Sen att just hon inte blev så berömd är en annan femma, men hennes födelsedag var lustigt nog den 12:e Augusti.

Men eftersom att jag hittade denna fakta på wikipedia är det väl ingen som tror på det, det är inne att vara skeptisk...

Peace!

Nu är mitt dygn riktigt skruvat och det är helt värdelös. Jag känner mig mest trött och sur hela tiden och får inget gjort. Går inte att sova, går inte att vara vaken. Fuck!

Lågtrycket tog ut sin rätt på mig efter min måltid. Men trots att jag höll på att somna, tog jag mig till restaurang Ego för säsongspremiär av komikaze. Det skulle jag senare ICKE ångra.

När jag parkerar bilen ser jag Aron Flam, redan då blir jag påmind om att detta nog kan bli värt. Jag går in och upptäcker att det är rikligt med människor som sitter och äter. Ännu längre in ser jag att det är rikligt med komiker också. Jag slår mig ned Bredvid David Druid och Soran Ismail. De sitter och äter. David påpekar att jag luktar rökelse som det luktade hemma hos mig.

Showtime:

Henrik Elmér öppnade kvällen efter Ingella med två "L" hade konferancierat lite efter klubbägaren Mike Räsänen hade presenterat kvällens konferancier.

Det var första gången jag såg Henrik öppna en kväll med stand up. Det var lite nervöst i början som publik med hans udda stil, men det verkade gå vägen efter en stund. Jag har sett honom få betydligt bättre respons tidigare gånger, men som sagt han öppnade.

Andra komiker värda att nämna under kvällens lopp var Ola Söderholm, som bara blir bättre och bättre. Det som imponerar på mig är hans stil. Man blir så nyfiken på vad han ska säga näst. Han försätter sig själv i små situationer, ungefär som någon som säger för mycket vid fel tillfälle. Det blir hur som helst väldigt roligt. David och Soran kan intyga,

Johan Uddenberg är en kille som tar sig själv och stand up seriöst, och får resultat för det också. Jag har sett Johan förvandlas från en komiker som jag hade nånstans i perferiseendet till en av de intressantare komiker i landet. Han har genomtänkt och strukturerat material. Han blir också bara bättre och bättre för varje gång jag ser honom.

Aron Flam är en intressant individ med en otroligt tajt stil. Han vet vad han gör helt enkelt. Såg att han skrivit en bok tillsammans med Jonathan Unge. En mörk samling av diverse citat. Aron är en person som intresserar mig. Se honom om ni får tillfälle.

På tal om böcker pratade jag lite med Petra Mede som jag tycker är tuff. Hon har lite balls! Hon skällde ut några yngre vuxna som störde showen. Hon bad dem enkelt att hålla käften. Hon har skrivit en bok tillsammans med Anna Granath som handlar om olika kurser i självhjälp. De två har alltså gått en massa kurser och skriver om det. Ska bli kul att läsa tror jag.

Det var de jag tyckte var värda att nämna. Sån är jag. Nu borde jag nog gå och lägga mig snart. Jag är verkligen vilse tiden nu...

Ja, stand up. Den eviga psykosen. Så mycket snack, och...så mycket snack. Det är fan det allt går ut på. En massa snack. För det första är det just det hela konstformen går ut på ironiskt nog. Sen när man inte står på scen ska man spela något slags socialt spel, och just snacka med folk. Vissa vill man snacka med, vissa pallar man inte snacka med.

Samtidigt måste man själv känna av var man passar in. Är man någon folk vill snacka med? Jag menar, jag är inte kompis med alla? De jag är kompis med är jag kompis med. De snackar jag med naturligt. Men de andra då? En del relationer förfaller, och måste återetableras. Klart som fan att man kommer ihåg och känner igen varandra, men vafan ska man snacka om?

-Har du kört nåt på sistonde?
-Ja, i söndags.
-Gick det bra då?
-Jag var nöjd.
-Vad kul...

Sen då? Jag är inte så mycket för att snacka punchlines, jag är mer intresserad av personerna bakom punchlinesen. Sen finns det klicken som har självförtroende, men saknar just punchlines. Människor som kan vara trevliga, men som man gärna styr bort från ämnet "att ge kritik".

Hör du att jag tycker du är bra, då tycker jag att du är bra. Gör du inte det, har du inte gjort intryck på mig. Jag ger nämligen beröm till de som förtjänar det per autopilot.

Min personliga agenda och mina personliga strategier inom stand up kommer jag aldrig att avslöja här. Det är dessutom ointressant. Det som är intressant är vad jag presterar på scen, och vad jag har gjort. Inte vad jag hoppas på att göra. Det får visa sig.

Nu till stand upen...

Jag körde i söndags. Jag bestämde mig för att fokusera på att vara tajt. Alltså, cut the crap and get to the point. Det är svårt, men jag var nöjd med min insats. Jag fick respons, och det kändes hyfsat städat. Jag har inte kollat på bandet ännu. Men är det bra, lägger jag upp något och då får ni se det helt enkelt och avgöra själva.

David Druid fick problem med micken, det var väldigt roligt tyckte jag. Innan det skedde var han så maxad på scen att man trodde att han skulle explodera av all energi. Man kunde inte göra annat än att hänga med. Han är bara så skön när han sätter igång. Hans skratt smittar dessutom av sig, hans syn på saker och ting. Den lilla pojken som är instängd i en ung "James Bonds" kropp.

Jag kommer fan inte på nån annan som jag såg ordentligt under kvällen som är värd att berätta om?

Nu kom jag på ett prima exempel på saker och ting jag kan bli förbannad på. Ägg!

Man är hungrig, och vill ha sig ett kokt jävla ägg. Tro fan att halva ägget följer med när man försöker skala det. Vad är knepet? R sa att jag skulle skölja med kallt vatten i minst 2min, hjälpte inte.

Det som är mer irriterande är att jag mitt under allt kommer på att jag bestämt mig för att sluta skala äggen. Jag har de ändå på macka för fan. Det går snabbare att hugga dem itu, och sedan gröpa ur med sked. Så då blir jag förbannad på mig själv istället.

Ilska är en drivkraft, beroende på var man riktar den.

Vad är problemet? Varför är det tabubelagt att bli förbannad i Sverige? Morsan brukade säga att min favoritfras när jag var tonåring var: -Jag blir så jävla förbannad!

Jag blir fortfarande så jävla förbannad ibland. Jag slog sönder musen till datorn häromkvällen när den inte ville åka dit jag ville. Musjävel. Kanske bör tillägga att det hände i samband med att jag fick rapporter från jobbet att det arbete jag utfört blev underkänt.

En del högre uppsatta än jag på mitt jobb eftersträvar tydligen att en busshållplats ska vara lika ren som en operationssal på Karolinska. Nånstans måste målbilden möta verkligheten, om de överhuvudtaget vill ha någon gnutta motivation kvar i mig?

Sen blir jag förbannad på idioter i trafiken. Folk som går mitt i vägen, och som dessutom går aslångsamt! Vafan är det för fel på folk? Försöker de uttrycka vilka harmoniska jävla individer de är som drar benen efter sig över gatan. Eller ska de göra en påmind om att människan fanns innan bilen? Miljövänligt blir det fan inte, jag rusar motorn och svär åt dem.

Eller den där jävla kärringen i Solna som inte fattar att lastbilar som kommer 100m bort måste man inte vänta på, lastbilar har också bromsar.

Jag kanske bör tillägga att måndag var en skitdag för min del, humörmässigt. Det var inget speciellt som hände mer än att jag kände mig omogen.

Det var dock skönt att gå runt och vara förbannad en hel dag. Kort och ärlig mot folk, inget inlindat bullshit. Jag tror fan att man måste rasta alla känslor i känslospektrumet. Det är fan inte nyttigt att hålla allt inne hela tiden.

Så där har ni det folks, prova svär och var förbannade en dag, och släpp ut era aggressioner. Se hur världen förändras omkring er!

Tiden går så snabbt, och jag är som en berg och dalbana vad det gäller mina tillstånd och humör. Ja, det är typiskt fiskar att vara så. En del tror att jag är manodepressiv, men det är bara en dålig ursäkt för att vara fisk. Jag går mer in för olika känslor, så skulle jag vilja uttrycka det.

Nu är jag helt snurrig i skallen då jag varit vaken sen igår klockan 13. Har genomgått många olika tillstånd på sistonde, med olika fokus på olika intressen. Men tiden rör sig så snabbt, så det känns som att allt hinner bli så inaktuellt.

Jag är verkligen inte inne i rutinen att blogga längre. Det känns mest som att jag har en blogg i huvudet, där jag skriver ned allt jag skulle skriva här om jag nu hade suttit här. Och fan vad saker aldrig blir som man tänkt sig, det var ju inte såhär detta inlägg skulle bli. Jag vet inte ens hur detta inlägg skulle bli.

Jag kan inte bestämma mig om jag ska skriva kortare inlägg om varje ämne, eller ordbajsa i stora block?

Personligen tror jag att bite-size funkar bäst. Samhället ser ut så. Allt är fan bite-size. Man pallar fan sällan kolla på nån långfilm nuförtiden. Youtube har sabbat mitt tålamod, cut to the chase, get to the point...

Så får det bli. Let it happen!