Tic tac.
Ja, tiden går. Inget nytt direkt, men det är det första jag kommer att tänka på när jag ser att jag inte skrivit något i min blogg.
Jag känner mig inte så intressant just nu, har liksom inget att berätta. Inget att ventillera. Håller jag på att ge upp?
Jag hoppar mellan olika ströjobb just nu, får inget svar på mina ansökningar jag skickat och har inte hunnit söka något jobb ännu idag.
Tanken är ju att jag ska skaffa mig ett normalt jobb, så att jag kan bo på ett normalt ställe. Fast det slutar väl som vanligt, jobba med något man inte trivs med för att betala hyran för en lägenhet man inte vill bo i.
Men vad ska man göra? Så är det för ALLA, det är inte lätt, här serveras inget. Nä, usch. Jobb, det är fan jobbigt helt enkelt. Det hörs på namnet.
Idag har jag kastat tegel från ett tak, och sedan har jag burit en massa flyttkartonger och möbler 4tr utan hiss. Svettigt.
Aja, det var det mest intressanta jag hade att säga just nu. Får se om man pallar sig ned för att duscha, eller om man bara ska somna här på soffan...
Jag känner mig inte så intressant just nu, har liksom inget att berätta. Inget att ventillera. Håller jag på att ge upp?
Jag hoppar mellan olika ströjobb just nu, får inget svar på mina ansökningar jag skickat och har inte hunnit söka något jobb ännu idag.
Tanken är ju att jag ska skaffa mig ett normalt jobb, så att jag kan bo på ett normalt ställe. Fast det slutar väl som vanligt, jobba med något man inte trivs med för att betala hyran för en lägenhet man inte vill bo i.
Men vad ska man göra? Så är det för ALLA, det är inte lätt, här serveras inget. Nä, usch. Jobb, det är fan jobbigt helt enkelt. Det hörs på namnet.
Idag har jag kastat tegel från ett tak, och sedan har jag burit en massa flyttkartonger och möbler 4tr utan hiss. Svettigt.
Aja, det var det mest intressanta jag hade att säga just nu. Får se om man pallar sig ned för att duscha, eller om man bara ska somna här på soffan...
Snart dags igen!
Om cirka tre timmar står jag på en scen, ensam, framför en publik, med mick och strålkastare i ansiktet och ska till råga på allt förhoppningsvis vara rolig. Japp, det är dags att köra stand up igen.
Känner att jag blir ganska så inåtvänd innan jag ska gå upp, men det känns bra, det är bara att gå upp och köra helt enkelt.
Har laddat en del, och nu är det bara att hålla tummarna och nerverna i schack.
Det ska nog gå bra...WOHOOO!!!
Känner att jag blir ganska så inåtvänd innan jag ska gå upp, men det känns bra, det är bara att gå upp och köra helt enkelt.
Har laddat en del, och nu är det bara att hålla tummarna och nerverna i schack.
Det ska nog gå bra...WOHOOO!!!
Närvarande, frånvarande...
Just nu är det bara sjukt mycket som skall fixas, och saker som skall tas tag i... Därför är jag inte riktigt "här", men jag finns här ändå...
I´ll be back!
Peace!
I´ll be back!
Peace!
Turbo-lens?
Här är man helt enkelt, i sig själv, i sin kropp, själen blickar ut genom ögonen på denna märkliga värld. Vafan är detta? Är det ett skämt? Jag skrattar inte... Fast nånstans skrattar jag ändå, kan skrattet vara min räddning? Kan skrattet vara min drivkraft? Jag skrattar allvarligt!
Det känns som att jag rusar blundandes med ögonen uppspärrade, men ser ingenting för alla saker i vägen.
Magen vibrerar och skruvar sig, en kyss av vuxenvärlden. Undermedveten stress, pirr i kroppen. Svårt att vara närvarande när tanken på nästa steg ständigt är närvarande.
Ångesten av att inte kunna vara där, njuta av det som händer. Sikten är skymd, fast beskeden drar bort kvistarna och nya terränger exponeras. Men kan allt vara roligt då? Eller är det bara så att om alla har det jobbigt, så är det normalt?
Är vi här för att göra sånt som alla måste? En massa skit, som stjäl min fokus från det jag tycker är värdefullt? Är det egoistiskt tänkt? Men varför vill jag sälja min själ, sälja min tid till något som får mig att må dåligt, bara för att jag måste?
Vill jag framstå som gnällig? Vill jag framstå som bångstyrig? Skulle jag skilja mig från någon annan, har jag rätt att slippa dessa tråkiga saker?
När ska det ordna sig? När ska det gå vidare? Vem är man då? Kommer jag kunna skratta? Förmodligen, det finns tydligen ingen annan väg, och inget annat val. Det är bara så det är...
Det känns som att jag rusar blundandes med ögonen uppspärrade, men ser ingenting för alla saker i vägen.
Magen vibrerar och skruvar sig, en kyss av vuxenvärlden. Undermedveten stress, pirr i kroppen. Svårt att vara närvarande när tanken på nästa steg ständigt är närvarande.
Ångesten av att inte kunna vara där, njuta av det som händer. Sikten är skymd, fast beskeden drar bort kvistarna och nya terränger exponeras. Men kan allt vara roligt då? Eller är det bara så att om alla har det jobbigt, så är det normalt?
Är vi här för att göra sånt som alla måste? En massa skit, som stjäl min fokus från det jag tycker är värdefullt? Är det egoistiskt tänkt? Men varför vill jag sälja min själ, sälja min tid till något som får mig att må dåligt, bara för att jag måste?
Vill jag framstå som gnällig? Vill jag framstå som bångstyrig? Skulle jag skilja mig från någon annan, har jag rätt att slippa dessa tråkiga saker?
När ska det ordna sig? När ska det gå vidare? Vem är man då? Kommer jag kunna skratta? Förmodligen, det finns tydligen ingen annan väg, och inget annat val. Det är bara så det är...
Back in Peckham.
Jag lyckades skrämma livet ur Emily när jag kom tillbaka till huset, hon hade satt upp en lapp på dörren som jag stod och läste som handlade om att hon skulle hämta nån kompis vid stationen, som hon plötsligt öppnar dörren och skriker till.
Medan hon drog och mötte sin kompis, så tog jag en välbehövlig dusch. När jag var klar, var de tillbaka. Jag hälsade och frågade lite saker, jag fick inget svar, men fick snart veta att han var fransman.
Vi gick sedan ut till en pub, drack en öl, snackade Engelska i slow motion så att fransmannen skulle hänga med. Det var svårt att förstå hans franska dialekt, men ganska så skoj faktist.
Vi gick sedan till en annan pub och åt lite mat, vi beställde alla hamburgare med chips. Jag höll på att garva ihjäl mig när fransmannen började prata om: "My cars parents", tydligen har de lite annorlunda gramatik på franska och syftade såklart på hans förälrars bil.
Jag åt upp min egna hamburgare, och även halva Emilys. Vi drack en del öl, och snart satt jag och hittade på franska ord. Vi hade sedan en nostalgistund och satt och sjöng låtar från hela nittiotalet. De från de andra borden hörde oss också tydligen, men det var bara kul...tror jag.
Vi vinkade adjö till vår franske vän. Efteråt fick jag reda på att han varit jättekär i Emily i flera år, och flyttade dit för att lära sig engelska för att kunna prata med Emily. Emily förklarde att han inte var hennes typ, han sprang dock väldigt snabbt till bussen.
På väg hem diskuterade jag och Emily att vi båda har väldigt låg vilopuls. Hon har 46 och jag 48, ännu en sak som kanske ligger i släkten?
Vi stannade till och köpte entusiastiskt 4 burkar öl till, men så fort vi kom hem blev vi båda aströtta och deckade.
Idag sov jag 10 timmar till Emilys förvåning. Sedan gick vi ut i parken och spelade badminton i solen, var fett nice. Lite synd att det blåste, var lite svårare att spela då. Vi la ned efter ett tag och låg i solen och snackade skit.
När vi kom hem bytte vi lite bilder vi tagit, orkar inte ladda upp några nu, är för lat. Ligger i hennes säng och skriver dricker en av ölen som vi köpte igårkväll. Känner doften av pasta som hon håller på att laga, ska bli fett gott...
Imorgon blir den långa resan till Heathrow, som kommer typ ta längre än flygresan till Arlanda sedan hem till verkligheten i Sverige...suck.
Men om några dagar har jag ändå en ljusglimt att se fram mot!:)
Medan hon drog och mötte sin kompis, så tog jag en välbehövlig dusch. När jag var klar, var de tillbaka. Jag hälsade och frågade lite saker, jag fick inget svar, men fick snart veta att han var fransman.
Vi gick sedan ut till en pub, drack en öl, snackade Engelska i slow motion så att fransmannen skulle hänga med. Det var svårt att förstå hans franska dialekt, men ganska så skoj faktist.
Vi gick sedan till en annan pub och åt lite mat, vi beställde alla hamburgare med chips. Jag höll på att garva ihjäl mig när fransmannen började prata om: "My cars parents", tydligen har de lite annorlunda gramatik på franska och syftade såklart på hans förälrars bil.
Jag åt upp min egna hamburgare, och även halva Emilys. Vi drack en del öl, och snart satt jag och hittade på franska ord. Vi hade sedan en nostalgistund och satt och sjöng låtar från hela nittiotalet. De från de andra borden hörde oss också tydligen, men det var bara kul...tror jag.
Vi vinkade adjö till vår franske vän. Efteråt fick jag reda på att han varit jättekär i Emily i flera år, och flyttade dit för att lära sig engelska för att kunna prata med Emily. Emily förklarde att han inte var hennes typ, han sprang dock väldigt snabbt till bussen.
På väg hem diskuterade jag och Emily att vi båda har väldigt låg vilopuls. Hon har 46 och jag 48, ännu en sak som kanske ligger i släkten?
Vi stannade till och köpte entusiastiskt 4 burkar öl till, men så fort vi kom hem blev vi båda aströtta och deckade.
Idag sov jag 10 timmar till Emilys förvåning. Sedan gick vi ut i parken och spelade badminton i solen, var fett nice. Lite synd att det blåste, var lite svårare att spela då. Vi la ned efter ett tag och låg i solen och snackade skit.
När vi kom hem bytte vi lite bilder vi tagit, orkar inte ladda upp några nu, är för lat. Ligger i hennes säng och skriver dricker en av ölen som vi köpte igårkväll. Känner doften av pasta som hon håller på att laga, ska bli fett gott...
Imorgon blir den långa resan till Heathrow, som kommer typ ta längre än flygresan till Arlanda sedan hem till verkligheten i Sverige...suck.
Men om några dagar har jag ändå en ljusglimt att se fram mot!:)
Living it up in Brixton.
Emily skulle jobba natt fredag och lördag, så det blev ett ypperligt tillfälle att åka och hälsa på min plastbrorsa Viktor i Brixton.
Man blir för det första helt tokig på hur lång tid det tar att ta sig någonstans med kollektivtrafiken här, det gör det dessutom inte mindre stressigt att det alltid är fullsmockat. Trafiken i största allmänhet är crazy här, gatorna är smala som fan, och överallt är det parkerade bilar. Till råga på allt kör de på andra sidan vägen än vi gör i Sverige vilket kan vara förvirrande när man ska över gatan.
När jag slutligen dyker upp i Brixton möts jag av ett jävla liv, på andra sidan gatan står en snubbe och predikar en massa om Jesus, han har högtalare uppställda och det ekar en massa information om hur man ska leva sitt liv. En annan snubbe vinglar runt och försöker hålla balansen, och överallt står en massa rastafarisnubbar.
Jag står och läser min tidning och väntar på Viktor. Viktor dyker upp efter fem minuter c:a och vi börjar gå mot hans nya lägenhet som jag ännu inte har sett. Viktor har ingenting med släkten i England att göra, det är morsans partners son som har bott i London sedan han pluggade i London för 7 år sen, han fastnade som så många andra Svenskar gjort.
Vi kom hem till Viktors charmiga lya, jävligt litet och trångt, men som sagt charmig. Ett gammalt engelskt hus som man kan klättra ut genom fönstret för att komma till ett tak intill gatan.
Vi drog och mötte upp en av hans polare och drog ut till en pub och drack en bärs. Vi fastnade sedan resten av natten hos den här polaren i princip. Under kvällen fick hans polare ett samtal om att en polare till honoms bästa polares lillebror blivit skjuten på gatan i Brixton. Ett tag senare fick vi ett till samtal, snubben hade avlidit.
Det är lite av ett annat klimat i England än jag sist mindes det. Tydligen har gängkulturen vuxit sig stor, precis som i USA. Den senaste tiden har massor av tonåringar skjutit ihjäl varandra i uppgörelser, hårt klimat.
Lite senare drog vi över till Viktor, och nästan precis efter vi satte oss ned hörde vi: POFF POFF POFF POFF POFF utanför fönstret. Vi skojade om att det kanske var pistolskott, och lyssnade vidare på vår musik.
Ett tag senare skulle Viktor och Frankie dra ut och handla lite öl och cigg på off licencen, och kom tillbaka och sa att allt var avspärrat och att polisen var och sökte runt med hundar.
Tydligen hade ytterligare en "drive-by" skett, några ungdomar på vespa hade åkt förbi och skjutit ihäl en snubbe till på gatan runt hörnet från där Viktor bodde. Detaljerna fick vi dock reda på nästa dag.
Nästa dag drog vi ut och käkade lite mat, och satt i den stekheta solen. Hela tiden hörs polissiréner och mobila jordbävningar. Med de mobila jordbävningarna menar jag feta bilar med feta ljudsystem som rullar förbi, de överröstade stereon inomhus. Det vibrerar i bröstkorgen.
På gatan går det runt poliser med skottsäkra västar, och polisen försöker vara lite gangsta genom att glida runt i stora BMW 5-serien här.
Snacket den dagen var mycket om skjutningarna, alla hade hört talas om det. Men det var tydligen inte helt ovanligt. På kvällen pallade jag inte festa, utan stannade hemma hos Viktor medan han var med sin tjej någonstans. Runt midnatt gick jag ut för att handla lite mat, många undrar om jag inte var rädd? Men jag orkar inte vara rädd, man får vara streetwize. Man behöver inte söka sig till problem, men agerar man lugnt, är allt lugnt. I värsta fall är det bara att ryta något på svenska om det händer något.
Medan Viktor var borta låg jag i hans soffa och kollade några avsnitt av tv4´s Hjälp, konstigt att höra Robert Gustavssons skratt blandat med jorbävningsartad reggae som glider förbi i dopplereffekt ute på gatan.
Nästa morgon, efter en viss försening tog jag mig tillbaka till Peckham igen, efter att ha hoppat på buss 363 istället för 343, men det ordnade sig iaf. Jag lyckades även glömma min tröja i Brixton...
Man blir för det första helt tokig på hur lång tid det tar att ta sig någonstans med kollektivtrafiken här, det gör det dessutom inte mindre stressigt att det alltid är fullsmockat. Trafiken i största allmänhet är crazy här, gatorna är smala som fan, och överallt är det parkerade bilar. Till råga på allt kör de på andra sidan vägen än vi gör i Sverige vilket kan vara förvirrande när man ska över gatan.
När jag slutligen dyker upp i Brixton möts jag av ett jävla liv, på andra sidan gatan står en snubbe och predikar en massa om Jesus, han har högtalare uppställda och det ekar en massa information om hur man ska leva sitt liv. En annan snubbe vinglar runt och försöker hålla balansen, och överallt står en massa rastafarisnubbar.
Jag står och läser min tidning och väntar på Viktor. Viktor dyker upp efter fem minuter c:a och vi börjar gå mot hans nya lägenhet som jag ännu inte har sett. Viktor har ingenting med släkten i England att göra, det är morsans partners son som har bott i London sedan han pluggade i London för 7 år sen, han fastnade som så många andra Svenskar gjort.
Vi kom hem till Viktors charmiga lya, jävligt litet och trångt, men som sagt charmig. Ett gammalt engelskt hus som man kan klättra ut genom fönstret för att komma till ett tak intill gatan.
Vi drog och mötte upp en av hans polare och drog ut till en pub och drack en bärs. Vi fastnade sedan resten av natten hos den här polaren i princip. Under kvällen fick hans polare ett samtal om att en polare till honoms bästa polares lillebror blivit skjuten på gatan i Brixton. Ett tag senare fick vi ett till samtal, snubben hade avlidit.
Det är lite av ett annat klimat i England än jag sist mindes det. Tydligen har gängkulturen vuxit sig stor, precis som i USA. Den senaste tiden har massor av tonåringar skjutit ihjäl varandra i uppgörelser, hårt klimat.
Lite senare drog vi över till Viktor, och nästan precis efter vi satte oss ned hörde vi: POFF POFF POFF POFF POFF utanför fönstret. Vi skojade om att det kanske var pistolskott, och lyssnade vidare på vår musik.
Ett tag senare skulle Viktor och Frankie dra ut och handla lite öl och cigg på off licencen, och kom tillbaka och sa att allt var avspärrat och att polisen var och sökte runt med hundar.
Tydligen hade ytterligare en "drive-by" skett, några ungdomar på vespa hade åkt förbi och skjutit ihäl en snubbe till på gatan runt hörnet från där Viktor bodde. Detaljerna fick vi dock reda på nästa dag.
Nästa dag drog vi ut och käkade lite mat, och satt i den stekheta solen. Hela tiden hörs polissiréner och mobila jordbävningar. Med de mobila jordbävningarna menar jag feta bilar med feta ljudsystem som rullar förbi, de överröstade stereon inomhus. Det vibrerar i bröstkorgen.
På gatan går det runt poliser med skottsäkra västar, och polisen försöker vara lite gangsta genom att glida runt i stora BMW 5-serien här.
Snacket den dagen var mycket om skjutningarna, alla hade hört talas om det. Men det var tydligen inte helt ovanligt. På kvällen pallade jag inte festa, utan stannade hemma hos Viktor medan han var med sin tjej någonstans. Runt midnatt gick jag ut för att handla lite mat, många undrar om jag inte var rädd? Men jag orkar inte vara rädd, man får vara streetwize. Man behöver inte söka sig till problem, men agerar man lugnt, är allt lugnt. I värsta fall är det bara att ryta något på svenska om det händer något.
Medan Viktor var borta låg jag i hans soffa och kollade några avsnitt av tv4´s Hjälp, konstigt att höra Robert Gustavssons skratt blandat med jorbävningsartad reggae som glider förbi i dopplereffekt ute på gatan.
Nästa morgon, efter en viss försening tog jag mig tillbaka till Peckham igen, efter att ha hoppat på buss 363 istället för 343, men det ordnade sig iaf. Jag lyckades även glömma min tröja i Brixton...
Keep on smiling Grandma...
Efter en natt med de roligaste drömmar jag nånsin haft typ, fick jag höra att jag legat och gapskrattat i sömnen. Lite ironiskt med tanke på att det var natten innan farmors begravning.
Vi gick upp, käkade ägg och bacon på toast till frukost. Vädret ute var fint. Vi fick vänta aslänge på en buss som vi skulle med, medan vi såg 8st åka åt andra hållet. Tids nog kom vi fram till London bridge och gick in på en fin blomsteraffär som låg i ett valv under en bro.
Det var en spanjor som ägde, ascool liten affär med smak på musik. Gott luktade det där också, men det kanske det gör på de flesta blomsteraffärer. Han svängde ihop en jättefin bukett åt oss, med röda rosor och liljor.
På kortet skrev vi "Grandma, keep on smiling down on us, rest in peace, love Emily & Leon" Det var då man började hajja lite mer att man skulle på begravning, det var fortfarande svårt att greppa.
Vi satte oss utanför en pub för en "stiff drink" innan vi begav oss mot tunnelbanan norrut.
Väl framme vid kyrkogården gick allt rätt snabbt, en eskort av bilar föjlde bilen med kistan i.
Kistan bars in, och folk hann knappt hälsa på varandra innan cermonin hann sätta igång.
Jag och Emily skulle sätta oss bredvid varandra, men i all hast tänkte jag att det var bäst att sätta sig vid farsan.
Jag satt längst fram, närmast kistan. Det kändes skönt, då slapp jag titta på nån annan. Det lästes böner, sjöngs ett par psalmer, berättades lite om farmors liv.
Stämningen var ändå ganska god trots många tårar. Av någon anledning stod jag bara med pokerface hela cermonin, rörde inte en min, kände bara ett lugn. Lite högg det väl till när kistan försvann in bakom en port.
När vi kom utanför salen regnade det, allt kändes som en film. Farsan började inte helt otippad snacka om något helt oväsenteligt, bussbiljetter.
Vi åkte bil till en annan sal i Edgware där det bjöds på mat och dryck. Släkten snackade skit, och det var trevlig stämning. Folk skojade med varandra, och det glömdes nästan bort att vi precis varit på en begravning.
Vi åkte sedan hem till farmor och farfars hus och drack lite, och pratade. Jag trodde det skulle vara jobbigt att vara där, men det kändes lugnt. Såg den sista bilden på farmor innan hon dog, hon såg lugn och glad ut. Hennes ögon lyste.
Kvällen fortsatte på Indisk restaurang innan vi slutligen tog tåget till centrala London och drack en öl till innan vi tog bussen hem och sov...
Från Stockholm till London...
Den sista tiden i Stockholm var intensiv, orkar inte gå in på detaljer, men bland annat så är lägenheten besiktigad och godkänd. Nu bor det nån annan där, så sakta men säkert känner man sig lite mer samlad.
På onsdagen var det dags att ta sig till London, hade sovit hos morsan, stressade hem till mig för att hämta de sista sakerna. Glömde först mina skor jag skulle ha på begravningen, så fick vända om och hämta dem igen.
Det kändes så märkligt när jag gick i solen längs vattnet på Lidingö och blickade ut mot fjäderholmarna, att man om några timmar skulle möta sin kusin man inte sett på 20 år på Waterloo station i London...
Resan ut till Arlanda gick bra, checkade in, såg ett gäng pajasar med likadana hattar. Det får mig att undra vad det är de vill uttrycka? Ska de vara roliga, för att de har roliga hattar, som egentligen inte är särskilt roliga? Är de rädda för att tappa bort varandra? Eller känner de sig tryggare som en liten grupp? Aja, ska inte haka upp mig på det, men de såg jävligt löjliga ut.
Det roliga är att det alltid verkar finnas så många förvirrade människor på flygplatser, jag vet inte hur många skyltar, filmer och ljudmeddelanden som handlade om att man inte får medföra vätska på flyget. En hel familj stod med vattenflaskor på väg mot säkerhetskontrollen, ungen springer runt med en nappflaska hängandes ur käften. Jag såg tyvärr inte vad som hände med dem, jag var tvungen att koncentrera mig på att tömma allt ur alla fickor, röntga laptop, plånbok, mobil, och de trodde väl att jag kanske skulle gömma en bomb bakom skärpet, för det fick man också ta av sig...
När man tagit sig genom säkerhetskontroll, så ska man genom ytterligare en kontroll för att visa pass som man precis visat i säkerhetskontrollen, allt för säkerhets skull. Det är så avslappnat att flyga nuförtiden...
Flygresan är inte så mycket att berätta om, försökte sova en stund, och det blev bara en stund. Satt nog mest och stirrade ut genom fönstret och filosoferade resten av resan.
Jag såg att nordsjön hade en lång brun fläck på sig, som om någon spolat ut avloppsvatten rätt i havet. I nästa ögonblick ser jag England med egna ögon för första gången på över 2 år.
Det är en rätt ball inflygning till London, och jag tror att piloten glömde säga att vi strax var framme. Jag ville fota lite kända byggnader vi flög över, och när vi flyger över O2 arena, det som tidigare hette "Milennium dome", står en flygvärdinna och terroriserar mig om att jag ska packa ihop mina prylar. Jag nickar, men hon insisterar. När jag hunnit halvvägs kommer hon och tjatar igen. Man började känna sig lite som Örjan i TV4´s "Hjälp", man har lust att skrika på henne att man förstått att vi ska landa, men att min laptop tar ett par sekunder att manövrera ned i väskan!
Emily, min kusin ringde i samma ögonblick jag slog på mobilen. Otroligt nog var det inga köer till Passkontrollen på Heathrow, och väskorna kom ganska snabbt. Däremot var det kö till att köpa bijett till tuben.
C:a 20-30 stationer och ett byte senare på tunnelbanan är jag framme vid Waterloo. Fy FAN vad mycket folk!
Jag lyckas träffa Emily utanför Burger King, och det var märkligt att plötsligt gå med en kusin man inte sett på 20 år.
Vi åkte till Peckham, gick in på en pub och satte oss i dess beergarden. Vi beställde mat, och några öl och snackade skit. Vi fann en del likheter, spännande saker som att vi gillade samma öl, och att vi dricker vårat té på samma sätt. Måste ligga i släkten, eller så sitter vi och letar saker och ting.
Slutligen kommer vi hem till Emily´s och hennes flatmates lägenhet på c:a 55kvm och en hyra på härliga 15 000kr/mån. London är inte billigt.
Lägenheten var dock fin, och så har de en fin liten trädgård på baksidan. Sjukt trött var man iaf när vi gick och la oss...
På onsdagen var det dags att ta sig till London, hade sovit hos morsan, stressade hem till mig för att hämta de sista sakerna. Glömde först mina skor jag skulle ha på begravningen, så fick vända om och hämta dem igen.
Det kändes så märkligt när jag gick i solen längs vattnet på Lidingö och blickade ut mot fjäderholmarna, att man om några timmar skulle möta sin kusin man inte sett på 20 år på Waterloo station i London...
Resan ut till Arlanda gick bra, checkade in, såg ett gäng pajasar med likadana hattar. Det får mig att undra vad det är de vill uttrycka? Ska de vara roliga, för att de har roliga hattar, som egentligen inte är särskilt roliga? Är de rädda för att tappa bort varandra? Eller känner de sig tryggare som en liten grupp? Aja, ska inte haka upp mig på det, men de såg jävligt löjliga ut.
Det roliga är att det alltid verkar finnas så många förvirrade människor på flygplatser, jag vet inte hur många skyltar, filmer och ljudmeddelanden som handlade om att man inte får medföra vätska på flyget. En hel familj stod med vattenflaskor på väg mot säkerhetskontrollen, ungen springer runt med en nappflaska hängandes ur käften. Jag såg tyvärr inte vad som hände med dem, jag var tvungen att koncentrera mig på att tömma allt ur alla fickor, röntga laptop, plånbok, mobil, och de trodde väl att jag kanske skulle gömma en bomb bakom skärpet, för det fick man också ta av sig...
När man tagit sig genom säkerhetskontroll, så ska man genom ytterligare en kontroll för att visa pass som man precis visat i säkerhetskontrollen, allt för säkerhets skull. Det är så avslappnat att flyga nuförtiden...
Flygresan är inte så mycket att berätta om, försökte sova en stund, och det blev bara en stund. Satt nog mest och stirrade ut genom fönstret och filosoferade resten av resan.
Jag såg att nordsjön hade en lång brun fläck på sig, som om någon spolat ut avloppsvatten rätt i havet. I nästa ögonblick ser jag England med egna ögon för första gången på över 2 år.
Det är en rätt ball inflygning till London, och jag tror att piloten glömde säga att vi strax var framme. Jag ville fota lite kända byggnader vi flög över, och när vi flyger över O2 arena, det som tidigare hette "Milennium dome", står en flygvärdinna och terroriserar mig om att jag ska packa ihop mina prylar. Jag nickar, men hon insisterar. När jag hunnit halvvägs kommer hon och tjatar igen. Man började känna sig lite som Örjan i TV4´s "Hjälp", man har lust att skrika på henne att man förstått att vi ska landa, men att min laptop tar ett par sekunder att manövrera ned i väskan!
Emily, min kusin ringde i samma ögonblick jag slog på mobilen. Otroligt nog var det inga köer till Passkontrollen på Heathrow, och väskorna kom ganska snabbt. Däremot var det kö till att köpa bijett till tuben.
C:a 20-30 stationer och ett byte senare på tunnelbanan är jag framme vid Waterloo. Fy FAN vad mycket folk!
Jag lyckas träffa Emily utanför Burger King, och det var märkligt att plötsligt gå med en kusin man inte sett på 20 år.
Vi åkte till Peckham, gick in på en pub och satte oss i dess beergarden. Vi beställde mat, och några öl och snackade skit. Vi fann en del likheter, spännande saker som att vi gillade samma öl, och att vi dricker vårat té på samma sätt. Måste ligga i släkten, eller så sitter vi och letar saker och ting.
Slutligen kommer vi hem till Emily´s och hennes flatmates lägenhet på c:a 55kvm och en hyra på härliga 15 000kr/mån. London är inte billigt.
Lägenheten var dock fin, och så har de en fin liten trädgård på baksidan. Sjukt trött var man iaf när vi gick och la oss...
En del kan dra åt helvete, jag drar till London...
En speciell person, som i själva verket inte visade sig vara så speciell utan anslöt sig till gänget respektlösa, handlingsförlamade, mesiga jävla idioter har bevisat för mig på sistonde att han INTE är min vän.
En sann vän lämnar inte en vän i sticket, det har han gjort!
Nu är det däremot jag som sticker, ska till London och begrava min farmor. Jag känner att det kommer att bli känslomässigt ju närmare det kommer.
Får väl berätta om det mer sen när jag är tillbaka från hemland numro 2.
Mind the gap!
En sann vän lämnar inte en vän i sticket, det har han gjort!
Nu är det däremot jag som sticker, ska till London och begrava min farmor. Jag känner att det kommer att bli känslomässigt ju närmare det kommer.
Får väl berätta om det mer sen när jag är tillbaka från hemland numro 2.
Mind the gap!
Dags att börja stryka.
Jag har kommit fram till att jag nog faktist trivs utan att ha någon vardag, jag gillar att göra olika saker lite som jag känner fört. Är det det som kallas frihet kanske?
Men frihet? Jag gör ju saker och ting jag måste fixa, och en del saker jag vill fixa. Blandad frihet kanske eller en balanserad vardag? Vem vet, vad händer då?
Igår när jag steg av flygbussen vid S:t Eriksplan, så ringde jag Shari. Shari är korta killen från kexchockladreklamen som får smulor i håret av de längre basketspelarna i basketlaget han är med i. Jag har själv inte sett den reklamen, men det roliga är att alla andra verkar ha sett den.
Jag kom fram till att Shari är känd av större delen av svenska folket, men hans kändisskap måste aktiveras för att fungera. Folk vet inte vem det är när de ser honom, men när jag påpekar för folk vem det är, kommer de plötsligt på vem han är. Jag testade det igår när jag Shari och Marcel käkade pizza på söder.
Av någon anledning påpekade jag för pizzabagaren att det var Shari som var med i reklamen, jag såg minen när han ba; "Nä...nää? Nää, aaa shiit, vad ballt, wow, det är det ju, shiiit..." Med andra ord var han mycket imponerad, så imponerad att han glömde ta ut pizzorna i tid. De blev lite brända. Det är en kartläggning av en slags kändis, inte B-kändis, inte Kändis, men ändå känd? Flummigt.
Kvällen fortsatte över några slöa öl hos marcel, var inte riktigt på hugget. Det var soft att snacka skit, men Marcel skulle iväg och träffa någon tjej så jag ringde morsan och snackade skit och rörde mig hemåt.
Tidigare innan pizzan satt jag och Alfredo och klippte lite material från Helsingborg. Özz Nujen, David Batra, Måns Möllen, Hasse Brontén, Lasse Karlsson och Martin Svensson hade varit och kört ett framträdande som en del av en turné. Vi håller på att klippa ett reportage från det som ska läggas upp på www.comedytv.se
Jag dyker upp hemma där det är halft urspårad fyllefest, så jag försvinner ned i källaren och tar itu med att laga dörrjäveln som stört mig i över ett år från gamla lägenheten i Bromma.
Nån timme senare är dörren som ny, fy fan vilken lättnad. Jag hade slagit lite för hårt mot dörren med lite för kompakt knuten näve när jag hade blivit lite för arg en gång i tiden. Men som man bäddar får man ligga.
Jag hade köpt plastic padding. Det dumma var att jag glömde använda härdaren första gången, den var tydligen ganska så viktig. Jag fick den informationen förklarad för mig av en forskare på en fest faktist...
Efter att en högst upprörd housemate dyker upp vid 06 snåret, bestämmer jag mig vid 06:30 imorse för att gå upp och käka frukost.
Vid 07:30 tiden är jag på väg med dörren på taket mot bromma. Jag upptäcker efter att jag satt dörren på plats, hur förbannat trött jag är och hur optimistisk jag varit med att gå upp, så att jag somnar i några timmar.
Stefan dyker upp senare i lägenheten, vi städar och käkar en sista pizza där och snackar gamla minnen från tiden vi bott där. Vi bodde där i drygt 2 år. Tänk så tiden går.
Sedan drog jag hem, hoppade studsmatta, duschade, snackade med Joel, ringde Goran och fixade en ny stand up tid den 6:e på Comedy planet.
Drog sedan hem till syrran, käkade, ringde farsan. Blir begravning på torsdag.
Nu kom morsan hem från stan för en stund sen, hon gjorde mackor åt mig. Nu är jag förbannat trött och är måttligt motiverad för att skriva något mer...kanske därav detaljfattigdomen. Aja, snart en promenad hem längs vattnet till sängs...
Men lättnaden för idag är att jag kan stryka min gamla lägenhet från min "att-göra-lista".
Peace!
Men frihet? Jag gör ju saker och ting jag måste fixa, och en del saker jag vill fixa. Blandad frihet kanske eller en balanserad vardag? Vem vet, vad händer då?
Igår när jag steg av flygbussen vid S:t Eriksplan, så ringde jag Shari. Shari är korta killen från kexchockladreklamen som får smulor i håret av de längre basketspelarna i basketlaget han är med i. Jag har själv inte sett den reklamen, men det roliga är att alla andra verkar ha sett den.
Jag kom fram till att Shari är känd av större delen av svenska folket, men hans kändisskap måste aktiveras för att fungera. Folk vet inte vem det är när de ser honom, men när jag påpekar för folk vem det är, kommer de plötsligt på vem han är. Jag testade det igår när jag Shari och Marcel käkade pizza på söder.
Av någon anledning påpekade jag för pizzabagaren att det var Shari som var med i reklamen, jag såg minen när han ba; "Nä...nää? Nää, aaa shiit, vad ballt, wow, det är det ju, shiiit..." Med andra ord var han mycket imponerad, så imponerad att han glömde ta ut pizzorna i tid. De blev lite brända. Det är en kartläggning av en slags kändis, inte B-kändis, inte Kändis, men ändå känd? Flummigt.
Kvällen fortsatte över några slöa öl hos marcel, var inte riktigt på hugget. Det var soft att snacka skit, men Marcel skulle iväg och träffa någon tjej så jag ringde morsan och snackade skit och rörde mig hemåt.
Tidigare innan pizzan satt jag och Alfredo och klippte lite material från Helsingborg. Özz Nujen, David Batra, Måns Möllen, Hasse Brontén, Lasse Karlsson och Martin Svensson hade varit och kört ett framträdande som en del av en turné. Vi håller på att klippa ett reportage från det som ska läggas upp på www.comedytv.se
Jag dyker upp hemma där det är halft urspårad fyllefest, så jag försvinner ned i källaren och tar itu med att laga dörrjäveln som stört mig i över ett år från gamla lägenheten i Bromma.
Nån timme senare är dörren som ny, fy fan vilken lättnad. Jag hade slagit lite för hårt mot dörren med lite för kompakt knuten näve när jag hade blivit lite för arg en gång i tiden. Men som man bäddar får man ligga.
Jag hade köpt plastic padding. Det dumma var att jag glömde använda härdaren första gången, den var tydligen ganska så viktig. Jag fick den informationen förklarad för mig av en forskare på en fest faktist...
Efter att en högst upprörd housemate dyker upp vid 06 snåret, bestämmer jag mig vid 06:30 imorse för att gå upp och käka frukost.
Vid 07:30 tiden är jag på väg med dörren på taket mot bromma. Jag upptäcker efter att jag satt dörren på plats, hur förbannat trött jag är och hur optimistisk jag varit med att gå upp, så att jag somnar i några timmar.
Stefan dyker upp senare i lägenheten, vi städar och käkar en sista pizza där och snackar gamla minnen från tiden vi bott där. Vi bodde där i drygt 2 år. Tänk så tiden går.
Sedan drog jag hem, hoppade studsmatta, duschade, snackade med Joel, ringde Goran och fixade en ny stand up tid den 6:e på Comedy planet.
Drog sedan hem till syrran, käkade, ringde farsan. Blir begravning på torsdag.
Nu kom morsan hem från stan för en stund sen, hon gjorde mackor åt mig. Nu är jag förbannat trött och är måttligt motiverad för att skriva något mer...kanske därav detaljfattigdomen. Aja, snart en promenad hem längs vattnet till sängs...
Men lättnaden för idag är att jag kan stryka min gamla lägenhet från min "att-göra-lista".
Peace!
En sommarsekvens är förbi...
Japp, nu var man tillbaka i "verkligheten", men vad är egentligen verkligt? Vardagen? Men jag har inte kommit tillbaka till någon vardag, för jag har inte haft någon direkt vardag sen jag slutade skolan. Men innan vi halkar iväg på andra spår som jag har så lätt att göra, vill jag berätta lite om ännu en avslutad sommarsekvens.
Just en av dessa sommarsekvenser som färgar våra liv. Stunder vi minns, tider vi ser tillbaka på och refererar till i framtiden... -Det var sommaren 2007 ja, härlig sommar var det. Trots att det ösregnade, trots att man var pank, men härligt var det...
Men man minns ju det fina med minnerna, det är just därför de är fina minnen, man rensar bort smutsen och håller de rena och fina. Som det är nu har jag inte hunnit få distans till det, men jag vet att i framtiden kommer jag bli påmind, jag kommer bli nostalgisk.
Det kan vara när som helst, en känsla, en doft, en låt som plötsligt gör att denna fantastiska tid jag precis lagt bakom mig blossar till liv igen. Åååhh... Jag känner nästan en klump i halsen redan, men mer av lycka, kanske är det lite för att det sorgligt att det är förbi? Men nu ska vi ju vara positiva här, blicka framåt, två veckor framåt...då kommer det bli mer fina tider har jag en känsla av.
Det har varit en fin tid, och jag har en speciell person att tacka för allt detta! Jag är så glad att denna personen är min.
Just en av dessa sommarsekvenser som färgar våra liv. Stunder vi minns, tider vi ser tillbaka på och refererar till i framtiden... -Det var sommaren 2007 ja, härlig sommar var det. Trots att det ösregnade, trots att man var pank, men härligt var det...
Men man minns ju det fina med minnerna, det är just därför de är fina minnen, man rensar bort smutsen och håller de rena och fina. Som det är nu har jag inte hunnit få distans till det, men jag vet att i framtiden kommer jag bli påmind, jag kommer bli nostalgisk.
Det kan vara när som helst, en känsla, en doft, en låt som plötsligt gör att denna fantastiska tid jag precis lagt bakom mig blossar till liv igen. Åååhh... Jag känner nästan en klump i halsen redan, men mer av lycka, kanske är det lite för att det sorgligt att det är förbi? Men nu ska vi ju vara positiva här, blicka framåt, två veckor framåt...då kommer det bli mer fina tider har jag en känsla av.
Det har varit en fin tid, och jag har en speciell person att tacka för allt detta! Jag är så glad att denna personen är min.
Midnattsfrekvenser.
Det är nångång efter midnatt, lugna mobybeats hörs från högtalarna och på bordet står det tomma ölburkar och även ett par fulla.
I munnen tuggar jag de sista fragmenten av en chilinöt. Man kan säga att saker och ting är ganska så softa helt enkelt.
Men frågan är hur softa de är runt om i världen just nu?
Jag och Kim har slösurfat runt lite på internet och kollat på en del osofta människor. Man blir så tacksam när man blir säker på att man inte är en av dem.
De här människorna som tror att man bryr sig, och vill att man ska bry sig. Bryr du dig?
Inte jag iaf, nu ska jag mysa vidare med Kim...
I munnen tuggar jag de sista fragmenten av en chilinöt. Man kan säga att saker och ting är ganska så softa helt enkelt.
Men frågan är hur softa de är runt om i världen just nu?
Jag och Kim har slösurfat runt lite på internet och kollat på en del osofta människor. Man blir så tacksam när man blir säker på att man inte är en av dem.
De här människorna som tror att man bryr sig, och vill att man ska bry sig. Bryr du dig?
Inte jag iaf, nu ska jag mysa vidare med Kim...
En snabb resumé.
Fan vad tiden har gått på sistonde.
Har hunnit göra fler saker än jag hinner skriva om, så det får bli en kortfattad version av saker och ting.
Jag åkte spontant ned till Skåne igen efter att ha varit vaken ett helt dygn, och under det dygnet hade jag dessutom varit ute och badat i solen hela dagen med Jocke och Marcus.
Hela resan hit kändes som att den gick på 5 minuter. Kim var ledig, så det var mysigt att kunna umgås lite.
Vi var ute och hälsade på hos hennes föräldrar, jag var dock så trött att jag knappt kunde prata, men det kändes som att det bra ändå. Jag somnade på hennes säng i några timmar.
Nästa dag skulle Kim jobba, så jag fick låna bilen. Tänkte köra och hälsa på min kusin i Torekov, men han var i Stockholm just nu. Tajming.
Det blev en resa till gamla bekanta i Hässleholm. Det bekväma med skåne är att allt verkar ligga inom en timmes bilresa vart man än ska. så 45min efter jag åkt från Lund där Kim jobbar var jag i Hässleholm... Eller, ok, jag åkte vilse ett par ggr på vägen, jag försökte freestyla men slutade med att jag hämtade en skånekarta från en turistbyrå.
Det var trevligt att träffa Jenny, Nasih och deras barn och hundar. Snackade även skit med grannen Peter. Vi konstaterade att ett år gått jävla snabbt, för att det kändes som igår vi stod och snackade skit förra sommaren när vi skulle på rave i Tormestorp med mina bekanta latinokompisar...
Jag hann prefis tillbaka i tid för att hämta upp Kim från hennes jobb, hon överraskade med att hon fått nästa dag ledigt vilket var skoj att höra.
På kvällen åkte vi ut till hennes föräldrar igen och grillade. Jag var den enda i sällskapet som inte satt med ryggen mot vägen, så de garvade åt mig så fort jag vände mig om, vilket man gör så fort man hör konstiga ljud.
Kims föräldrar bor fint, i ett gammalt skånskt tort från 1800-talet. Hennes föräldrar är fett sköna, lite svårt att förstå vad de säger ibland bara. Ett klassiskt citat från kvällen var när jag hörde något i stil med "Det blir nog badkar av dig med!". Förvånad utbrister jag bara "Va? Badkar?", -Nej, B-r-a k-a-r-l! Ahaaa... Men det är skoj med lite missförstånd, det förgyller tillvaron.
Nästa dag var det Danmarksväder, och även dags att åka till Danmark. Danmarksväder är tydligen när det inte är sådär strålande väder, men inte heller kefft. Inte varmt, men inte heller kallt.
Tåget dit tog bara 20-25min, och det var ballt att åka över Öresundsbron. Så märkligt att allt ligger så nära, men man känner verkligen att det är ett annat land. Asballt.
Vi gick längs ströget och stannade till på ett torg och käkade Smörebröd som det heter. Vuxenmat till tusen, jag käkade två sillar i vinäger och ströbröd med sallad på mörkt bröd med en fatöl. Det var sjukt gott.
VI gick Ströget upp och ned ett par ggr, kollade på människor och på alla flummiga imitatörer längs gatan. Folk tjänar pengar på att stå blick stilla målade som statyer, det verkade vara hög konkurrens.
Den värsta var dock en snubbe utklädd till en gammal gumma som lyssnade på freestyle, fattade inte riktigt den?
En annan gubbe gissade ålder och vikt på människor, gissade han rätt fick man betala, annars var det gratis. Kim hann observera en kvinna som bad honom dra åt helvette och sedan vände hon om och gick. Otacksamt jobb.
Vi gick in i en T-shirtafffär. FIck en t-shirt av Kim som det står "HVAD TROR DU SELV?" på, det är numer min favorit t-shirt.
Jag käkade tillslut mitt dansak weinerbröd jag tjatat om, och sedan hann vi se en dåre som vinglade runt på en 3m hög enhjuling innan vi satte oss och drack en sista öl på en uteservering längs Ströget.
På vägen till stationen köpte vi en Pölse var, eller det var kanske bara jag som käkade en Pölse. Sedan var man plötsligt tillbaka i Sverige igen.
Danmark är fan soft, och jag älskar Köpenhamn. Jag åker mer än gärna tillbaka dit. Varför kan vi inte få köpa sprit till efterfesten på 7-eleven? Varför kan vi inte få köpa små cigarettaskar om vi inte vill ha stora? Sverige är fan lite dagisvarning på asså... Vafan, vi är ju vuxna människor?
Jag måste gått hem hos Kims föräldrar, för vi blev ditbjudna på mat igen på kvällen. Det var gott, grillade laxspett.
Igår hamnade jag i en svacka, en kortare depression. Livet kändes riktigt kefft, och jag lät det gå ut över Kim. Det ångrar jag. Ibland blir jag sådär när jag är trött, men jag borde ta folks råd och inte filosofera för mycket över jobbiga saker när jag är som tröttast. Till råga på allt tog jag fel på tiden jag skulle hämta henne från jobbet, så hon fick ta taxi från lund, pinsamt för min del. På kvällen tröstade vi oss med cola och pizza efter det försökte vi sätta upp speglar, men det gick åt pipan. Slutligen ägnade vi oss åt lite innovativa idéer innan vi somnade...
Idag har jag mest smidit planer för framtiden, har varit på bra humör och haft många bra idéer. Tyvärr hinner jag inte skriva om dem, ska iväg och hämta Kim nu strax. Senare ikväll ska vi grilla kycklingen jag marinerat.
EN sak som är lite havlbull är att jag skulle kört stand up i Stockholm ikväll, men livet tar inte slut för det...
Over and out!
Har hunnit göra fler saker än jag hinner skriva om, så det får bli en kortfattad version av saker och ting.
Jag åkte spontant ned till Skåne igen efter att ha varit vaken ett helt dygn, och under det dygnet hade jag dessutom varit ute och badat i solen hela dagen med Jocke och Marcus.
Hela resan hit kändes som att den gick på 5 minuter. Kim var ledig, så det var mysigt att kunna umgås lite.
Vi var ute och hälsade på hos hennes föräldrar, jag var dock så trött att jag knappt kunde prata, men det kändes som att det bra ändå. Jag somnade på hennes säng i några timmar.
Nästa dag skulle Kim jobba, så jag fick låna bilen. Tänkte köra och hälsa på min kusin i Torekov, men han var i Stockholm just nu. Tajming.
Det blev en resa till gamla bekanta i Hässleholm. Det bekväma med skåne är att allt verkar ligga inom en timmes bilresa vart man än ska. så 45min efter jag åkt från Lund där Kim jobbar var jag i Hässleholm... Eller, ok, jag åkte vilse ett par ggr på vägen, jag försökte freestyla men slutade med att jag hämtade en skånekarta från en turistbyrå.
Det var trevligt att träffa Jenny, Nasih och deras barn och hundar. Snackade även skit med grannen Peter. Vi konstaterade att ett år gått jävla snabbt, för att det kändes som igår vi stod och snackade skit förra sommaren när vi skulle på rave i Tormestorp med mina bekanta latinokompisar...
Jag hann prefis tillbaka i tid för att hämta upp Kim från hennes jobb, hon överraskade med att hon fått nästa dag ledigt vilket var skoj att höra.
På kvällen åkte vi ut till hennes föräldrar igen och grillade. Jag var den enda i sällskapet som inte satt med ryggen mot vägen, så de garvade åt mig så fort jag vände mig om, vilket man gör så fort man hör konstiga ljud.
Kims föräldrar bor fint, i ett gammalt skånskt tort från 1800-talet. Hennes föräldrar är fett sköna, lite svårt att förstå vad de säger ibland bara. Ett klassiskt citat från kvällen var när jag hörde något i stil med "Det blir nog badkar av dig med!". Förvånad utbrister jag bara "Va? Badkar?", -Nej, B-r-a k-a-r-l! Ahaaa... Men det är skoj med lite missförstånd, det förgyller tillvaron.
Nästa dag var det Danmarksväder, och även dags att åka till Danmark. Danmarksväder är tydligen när det inte är sådär strålande väder, men inte heller kefft. Inte varmt, men inte heller kallt.
Tåget dit tog bara 20-25min, och det var ballt att åka över Öresundsbron. Så märkligt att allt ligger så nära, men man känner verkligen att det är ett annat land. Asballt.
Vi gick längs ströget och stannade till på ett torg och käkade Smörebröd som det heter. Vuxenmat till tusen, jag käkade två sillar i vinäger och ströbröd med sallad på mörkt bröd med en fatöl. Det var sjukt gott.
VI gick Ströget upp och ned ett par ggr, kollade på människor och på alla flummiga imitatörer längs gatan. Folk tjänar pengar på att stå blick stilla målade som statyer, det verkade vara hög konkurrens.
Den värsta var dock en snubbe utklädd till en gammal gumma som lyssnade på freestyle, fattade inte riktigt den?
En annan gubbe gissade ålder och vikt på människor, gissade han rätt fick man betala, annars var det gratis. Kim hann observera en kvinna som bad honom dra åt helvette och sedan vände hon om och gick. Otacksamt jobb.
Vi gick in i en T-shirtafffär. FIck en t-shirt av Kim som det står "HVAD TROR DU SELV?" på, det är numer min favorit t-shirt.
Jag käkade tillslut mitt dansak weinerbröd jag tjatat om, och sedan hann vi se en dåre som vinglade runt på en 3m hög enhjuling innan vi satte oss och drack en sista öl på en uteservering längs Ströget.
På vägen till stationen köpte vi en Pölse var, eller det var kanske bara jag som käkade en Pölse. Sedan var man plötsligt tillbaka i Sverige igen.
Danmark är fan soft, och jag älskar Köpenhamn. Jag åker mer än gärna tillbaka dit. Varför kan vi inte få köpa sprit till efterfesten på 7-eleven? Varför kan vi inte få köpa små cigarettaskar om vi inte vill ha stora? Sverige är fan lite dagisvarning på asså... Vafan, vi är ju vuxna människor?
Jag måste gått hem hos Kims föräldrar, för vi blev ditbjudna på mat igen på kvällen. Det var gott, grillade laxspett.
Igår hamnade jag i en svacka, en kortare depression. Livet kändes riktigt kefft, och jag lät det gå ut över Kim. Det ångrar jag. Ibland blir jag sådär när jag är trött, men jag borde ta folks råd och inte filosofera för mycket över jobbiga saker när jag är som tröttast. Till råga på allt tog jag fel på tiden jag skulle hämta henne från jobbet, så hon fick ta taxi från lund, pinsamt för min del. På kvällen tröstade vi oss med cola och pizza efter det försökte vi sätta upp speglar, men det gick åt pipan. Slutligen ägnade vi oss åt lite innovativa idéer innan vi somnade...
Idag har jag mest smidit planer för framtiden, har varit på bra humör och haft många bra idéer. Tyvärr hinner jag inte skriva om dem, ska iväg och hämta Kim nu strax. Senare ikväll ska vi grilla kycklingen jag marinerat.
EN sak som är lite havlbull är att jag skulle kört stand up i Stockholm ikväll, men livet tar inte slut för det...
Over and out!
Nu hörs inga böner mer...
Farmor finns inte mer,och pappa har ej längre någon mor.
Idag förändrades livet en del för mig och min släkt. För mig är det första gången någon nära dör, inte för att hon bodde så nära, hon bodde i London, men vi hade en fin relation.
Hon var den finaste och varmaste av människor. Var alltid glad, och stod alltid med ett leende när man såg henne.
Jag är nöjd att jag hade mina djupa samtal med henne om livet och döden under sommaren 2004. Jag fick lära känna henne lite mer ur ett vuxet perspektiv, och fick höra lite om hennes tillvaro.
Hon var en god själ i en taskig tillvaro. På sätt och vis tror jag att hon är lyckligare idag där hon är nu, hon dog med ett gott samvete och gjorde det hon kunde för att alla skulle vara lyckliga.
Varje kväll satt hon på soffan och viskade för sig själv, det hon gjorde var att läsa böner för alla sina barn och barnbarn. Men nu hörs inga böner mer.
Vi kommer sakna dig farmor, vila i frid...
Den eviga karusellen...
Då var det dags igen. Midsommarångest, midårsångest, midnattsångest...nån form av jävla ångest är det iaf. Men det börjar faktist bli rutin.
Ännu drygt en halva av ett år har passerat, ännu en höst att planera. Fan, sommaren hinner inte ens börja innan det är dags att planera hösten. Vad ska man göra? Vart ska man ta vägen? Samma sak som förra året, samma sak varje år sen jag slutade gymnasiet och muckade från lumpen.
Är det jag som står stilla, och allt snurrar omkring mig. Eller är det bara jag som går runt i cirklar?
Jag vet att när jag ibland diskuterar detta med bekanta får man ofta höra något i stil med: "Men, Leon du ska väl vara nöjd? Du har hunnit med massor på ett år?"
Det må vara sant att jag är spontan och gör en hel del roliga saker, men jag sitter även stilla så ofta och stirrar. Stirrar på livets karusell, en karusell av möjligheter som bara verkar snurra snabbare och snabbare för varje år.
För visst är det så att ett år av ens liv blir för varje år en mindre procentandel av ens liv. När man var 4 år var ett år av ens liv 25% av hela livet. Idag är ett år av mitt liv endast 5.7%, så visst fan går karusellen snabbare och snabbare?
Skräcken är att den ska börja gå så snabbt att man inte hinner hoppa på den tillslut! Eller, nån karusell hinner man alltid med varesig man vill eller inte. Men det handlar väl om att hoppa på rätt karusell också?
Jag ser dock mina karuseller jag vill åka på, fast det är saker ivägen, och det är saker och ting som håller fast mig i saker och ting.
Jag vill ha frihet, jag vill hoppa på de karuseller jag vill åka med. Jag vill inte åka på bekväma karuseller av lathet längre. Jag är trött på att skjuta fram saker och ting, jag måste jobba upp mina ta-tag-i-saker muskler. Men först måste jag skapa en klar vision om vad jag vill göra i höst.
...usch, vad dum jag känner mig. Jag kommer ju på mig själv nu, jag har mitt fokus på tok för långt fram för situationen. Det är som att jag går och fokuserar på horizonten och snubblar över saker och ting som händer rakt framför fötterna på mig.
När jag snubblar över dessa saker, tråkiga saker, måsten jag egentligen inte vill göra tappar jag fokus. Jag tappar greppet.
Jag måste börja fokusera mer på det som händer i min närhet i första hand, rensa upp allt smått och gott som ligger i vägen, bana en klar väg så att man kan andas ut och se horizonten igen när dammet lagt sig...
Äh, det blir bra tillslut...
Ännu drygt en halva av ett år har passerat, ännu en höst att planera. Fan, sommaren hinner inte ens börja innan det är dags att planera hösten. Vad ska man göra? Vart ska man ta vägen? Samma sak som förra året, samma sak varje år sen jag slutade gymnasiet och muckade från lumpen.
Är det jag som står stilla, och allt snurrar omkring mig. Eller är det bara jag som går runt i cirklar?
Jag vet att när jag ibland diskuterar detta med bekanta får man ofta höra något i stil med: "Men, Leon du ska väl vara nöjd? Du har hunnit med massor på ett år?"
Det må vara sant att jag är spontan och gör en hel del roliga saker, men jag sitter även stilla så ofta och stirrar. Stirrar på livets karusell, en karusell av möjligheter som bara verkar snurra snabbare och snabbare för varje år.
För visst är det så att ett år av ens liv blir för varje år en mindre procentandel av ens liv. När man var 4 år var ett år av ens liv 25% av hela livet. Idag är ett år av mitt liv endast 5.7%, så visst fan går karusellen snabbare och snabbare?
Skräcken är att den ska börja gå så snabbt att man inte hinner hoppa på den tillslut! Eller, nån karusell hinner man alltid med varesig man vill eller inte. Men det handlar väl om att hoppa på rätt karusell också?
Jag ser dock mina karuseller jag vill åka på, fast det är saker ivägen, och det är saker och ting som håller fast mig i saker och ting.
Jag vill ha frihet, jag vill hoppa på de karuseller jag vill åka med. Jag vill inte åka på bekväma karuseller av lathet längre. Jag är trött på att skjuta fram saker och ting, jag måste jobba upp mina ta-tag-i-saker muskler. Men först måste jag skapa en klar vision om vad jag vill göra i höst.
...usch, vad dum jag känner mig. Jag kommer ju på mig själv nu, jag har mitt fokus på tok för långt fram för situationen. Det är som att jag går och fokuserar på horizonten och snubblar över saker och ting som händer rakt framför fötterna på mig.
När jag snubblar över dessa saker, tråkiga saker, måsten jag egentligen inte vill göra tappar jag fokus. Jag tappar greppet.
Jag måste börja fokusera mer på det som händer i min närhet i första hand, rensa upp allt smått och gott som ligger i vägen, bana en klar väg så att man kan andas ut och se horizonten igen när dammet lagt sig...
Äh, det blir bra tillslut...
Det är polisen!
Ibland kan man fråga sig vad polisen är för ett släkte maktmissbrukare. Självklart menar jag inte alla poliser personligen, men jag talar om jargonger inom poliskåren.
Detta bottnar sig i en historia min mor berättade för mig igår kväll, om en sak som hände i fredags...
I fredags hade min mor varit på väg hem från sitt jobb på Arlanda. Vid centralen hade hon mötts av polisavspärrningar, och upp för trapporna bar ambulanspersonal en bår. På båren låg en övertäckt kropp, och på trafiktavlorna förklarades det att det skett en olycka.
Under den tiden hade jag kört ut till Arlanda för att hämta upp min lilla kära skånska, och det visste min mor om.
Vad är det som binder samman alla dessa händelser måntro? Ställ er själva frågan hur ni hade reagerat som mor till ett barn och vid 00:30 på natten ringer telefonen, och en röst säger "Det är polisen!". Hur många tankar hinner inte passera på de få sekunderna?
Morsan sa att hennes första naturliga tanke när polisen ringer hem mitt i natten var, "Är det något som hänt mina barn?".
Det nästa som hörs från polisens ände är; "Kan du gå ned i porten och öppna? Det står två poliser utanför..." Morsan började ju självklart undra, och frågar naturligtvis varför de ringer henne och förklarar att hon gått och lagt sig? Polisen förklarar bara att det står en patrullbil utanför om hon tittar, kan hon gå ned och öppna?
Förmodligen hade de inte tänkt ta ett nej som ett svar, så hon drar på sig något och ska precis gå ned för att öppna då det ringer på telefonen igen. "Kan ni åka ned till våning "E" och trycka ned hissarna?"
Morsan kommer ned i porten, och ser att den lilla hissen har fastnat mellan bottenvåningen och första våningen i huset. Hon kliver fram till hissdörren för att kika in genom det lilla fönstret. Inne i hissen står två poliser som fastnat i hissen och trampar.
Strax senare dyker hissjouren upp, och morsan går upp för att lägga sig igen...
Nu har ju en del frågor kring detta dykt upp sedan i fredags. Är det såhär polisen jobbar? Uppenbarligen hade de ju ringt hissjouren på egen hand, så vad hade morsan där att göra?
Förstår polisen inte själva att människor har en tendens att oroa sig när polisen ringer upp mitt i natten? Kunde de inte förklarat "Det är polisen, det är inget att oroa sig över, ursäkta att vi stör, men det sitter fast två poliser i hissen."
Som att min morsa inte redan har tillräckligt mycket att oroa sig över?
Ska människor anpassa sig efter detta sätt att jobba på? Tänk om det hade varit inbrottstjuvar som applicerar ett nytt sätt att göra någon form av kidnappningsinbrott? Det finns väl inga garantier för någonting nuförtiden.
Jag tycker bara det är pinsamt att polisen inte kan tänka sig för lite mer innan de sätter fast sig själva i en hiss...
Detta bottnar sig i en historia min mor berättade för mig igår kväll, om en sak som hände i fredags...
I fredags hade min mor varit på väg hem från sitt jobb på Arlanda. Vid centralen hade hon mötts av polisavspärrningar, och upp för trapporna bar ambulanspersonal en bår. På båren låg en övertäckt kropp, och på trafiktavlorna förklarades det att det skett en olycka.
Under den tiden hade jag kört ut till Arlanda för att hämta upp min lilla kära skånska, och det visste min mor om.
Vad är det som binder samman alla dessa händelser måntro? Ställ er själva frågan hur ni hade reagerat som mor till ett barn och vid 00:30 på natten ringer telefonen, och en röst säger "Det är polisen!". Hur många tankar hinner inte passera på de få sekunderna?
Morsan sa att hennes första naturliga tanke när polisen ringer hem mitt i natten var, "Är det något som hänt mina barn?".
Det nästa som hörs från polisens ände är; "Kan du gå ned i porten och öppna? Det står två poliser utanför..." Morsan började ju självklart undra, och frågar naturligtvis varför de ringer henne och förklarar att hon gått och lagt sig? Polisen förklarar bara att det står en patrullbil utanför om hon tittar, kan hon gå ned och öppna?
Förmodligen hade de inte tänkt ta ett nej som ett svar, så hon drar på sig något och ska precis gå ned för att öppna då det ringer på telefonen igen. "Kan ni åka ned till våning "E" och trycka ned hissarna?"
Morsan kommer ned i porten, och ser att den lilla hissen har fastnat mellan bottenvåningen och första våningen i huset. Hon kliver fram till hissdörren för att kika in genom det lilla fönstret. Inne i hissen står två poliser som fastnat i hissen och trampar.
Strax senare dyker hissjouren upp, och morsan går upp för att lägga sig igen...
Nu har ju en del frågor kring detta dykt upp sedan i fredags. Är det såhär polisen jobbar? Uppenbarligen hade de ju ringt hissjouren på egen hand, så vad hade morsan där att göra?
Förstår polisen inte själva att människor har en tendens att oroa sig när polisen ringer upp mitt i natten? Kunde de inte förklarat "Det är polisen, det är inget att oroa sig över, ursäkta att vi stör, men det sitter fast två poliser i hissen."
Som att min morsa inte redan har tillräckligt mycket att oroa sig över?
Ska människor anpassa sig efter detta sätt att jobba på? Tänk om det hade varit inbrottstjuvar som applicerar ett nytt sätt att göra någon form av kidnappningsinbrott? Det finns väl inga garantier för någonting nuförtiden.
Jag tycker bara det är pinsamt att polisen inte kan tänka sig för lite mer innan de sätter fast sig själva i en hiss...
Hej!
Idag...är det USA´s nationaldag. Så idag blir vi tvungna att tänka på USA en stund. Då var det klart. Nu kan vi ägna oss åt något annat istället, nämligen frågan om vad det är jag ska skriva om just nu?
Jag har inte skrivit någonting här sedan den 28:e juni, och nu är det dags för mig att överanalysera situationen. Jo, det måste jag för att jag har tänkt en del kring det här med att blogga och virrat bort mig i det någonstans.
Blogg, när kom det förbaskade ordet in i mitt liv egentligen? Det var under en "starta eget-mässa" på medborgarplatsen hösten 2005. Där hölls ett seminarie av en amerikan som var bosatt i England som levde på att blogga.
Vid den tidpunkten hatade jag ordet blogg extremt mycket, idag kan jag väl inte påstå att jag hatar ordet, men jag använder det dock med en viss sarkasm.
Blogg låter som något spyrelaterat, som något ljud som hörs i samband med kräkningar? Eller som en giganstisk amerikansk snorkråka. "Hey...HEY! Dude, you´ve got an awesome blogg hangin´ off your nose buddy!"
Jag fick förklarat att blogg inte var en dagbok, och att en blogg kan vara vad som helst. Tack, älskar abstrakta förklaringar. Gör-det-själv-filosofi, allt blir till vad man gör det, wahey, kul, fantastiskt!
Många har fördomar och stör sig på bloggarna. Japp, nu placeras människor i fack här. Bloggarna, de människor som skriver blogg. De gillar inte att de bloggar om meningslösa saker, vem vill veta om deras liv, om vilka kläder de gillar, om hur det går på deras jobb? De vill inte veta, de hatar det! Ja, hatarna asså. Men vilka är hatarna? Är du en hatare? Det är FULT att hata, usch, man får inte hata. Personligen tycker jag att hat är omoget och en smula onödigt. Man kan ogilla saker, men hat är starkt. Hat är bara så blind, hatet stänger förståelsens ögon.
Och visst kan man hålla med till viss del att det finns mycket skit inom blogg, men som vanligt har jag en relativt centrerad syn. För i slutändan blir det till vad man gör det, eller? För övrigt finns det bra och dåligt inom allt.
Jag tycker det är underhållande att läsa, man kan inspireras, få något skoj att tänka på. I annat fall kan man ju tillfredställa sig själv med vetskapen att man inte är som vissa andra människor. Och kanske kan det vara en genväg till bättre självkänsla? Vem vet?
Bloggen kan man väl använda som en ledstång, lite för att hålla reda på sig själv? Jag skriver inte dagbok, jag orkar inte. Ibland önskar jag att man bara kunde skriva genom att koppla upp sig trådlöst till datorn. Vafan, allt annat går att koppla trådlöst? Telepati, människa och maskin. Så fint.
Kanske även som en såpopera, som man själv är med i om man har tur?
Äh, det verkar som att bloggen kan användas till lite allt möjligt, även att blogga om att blogga. Förmodligen är jag inte den första, och nåndag kanske jag stöter på någon annan som också bloggat om att blogga och kan fortsätta diskussionen med den personen.
Jag har inte skrivit någonting här sedan den 28:e juni, och nu är det dags för mig att överanalysera situationen. Jo, det måste jag för att jag har tänkt en del kring det här med att blogga och virrat bort mig i det någonstans.
Blogg, när kom det förbaskade ordet in i mitt liv egentligen? Det var under en "starta eget-mässa" på medborgarplatsen hösten 2005. Där hölls ett seminarie av en amerikan som var bosatt i England som levde på att blogga.
Vid den tidpunkten hatade jag ordet blogg extremt mycket, idag kan jag väl inte påstå att jag hatar ordet, men jag använder det dock med en viss sarkasm.
Blogg låter som något spyrelaterat, som något ljud som hörs i samband med kräkningar? Eller som en giganstisk amerikansk snorkråka. "Hey...HEY! Dude, you´ve got an awesome blogg hangin´ off your nose buddy!"
Jag fick förklarat att blogg inte var en dagbok, och att en blogg kan vara vad som helst. Tack, älskar abstrakta förklaringar. Gör-det-själv-filosofi, allt blir till vad man gör det, wahey, kul, fantastiskt!
Många har fördomar och stör sig på bloggarna. Japp, nu placeras människor i fack här. Bloggarna, de människor som skriver blogg. De gillar inte att de bloggar om meningslösa saker, vem vill veta om deras liv, om vilka kläder de gillar, om hur det går på deras jobb? De vill inte veta, de hatar det! Ja, hatarna asså. Men vilka är hatarna? Är du en hatare? Det är FULT att hata, usch, man får inte hata. Personligen tycker jag att hat är omoget och en smula onödigt. Man kan ogilla saker, men hat är starkt. Hat är bara så blind, hatet stänger förståelsens ögon.
Och visst kan man hålla med till viss del att det finns mycket skit inom blogg, men som vanligt har jag en relativt centrerad syn. För i slutändan blir det till vad man gör det, eller? För övrigt finns det bra och dåligt inom allt.
Jag tycker det är underhållande att läsa, man kan inspireras, få något skoj att tänka på. I annat fall kan man ju tillfredställa sig själv med vetskapen att man inte är som vissa andra människor. Och kanske kan det vara en genväg till bättre självkänsla? Vem vet?
Bloggen kan man väl använda som en ledstång, lite för att hålla reda på sig själv? Jag skriver inte dagbok, jag orkar inte. Ibland önskar jag att man bara kunde skriva genom att koppla upp sig trådlöst till datorn. Vafan, allt annat går att koppla trådlöst? Telepati, människa och maskin. Så fint.
Kanske även som en såpopera, som man själv är med i om man har tur?
Äh, det verkar som att bloggen kan användas till lite allt möjligt, även att blogga om att blogga. Förmodligen är jag inte den första, och nåndag kanske jag stöter på någon annan som också bloggat om att blogga och kan fortsätta diskussionen med den personen.
Standardsommar.
Blandat regn, blandad sol säger de på väderleksrapporten. Allt är blandat, hela tiden. Ena sekunden är allt bra, andra sekunden är allt mindre bra.
Ingenting är dåligt direkt, bara mindre bra, eller mindre säkert kanske? Ibland får man känslan av att saker och ting håller på att avstanna. Att ens drömmar och mål med livet ställts åt sidan ett tag. Eller så kanske det är så sommaren fungerar?
Det är varmt, man fryser inte. Saker flyter på, man kan ta itu med saker och ting vid ett senare tillfälle. Men under den tiden hinner ens tankar byta spår en aning, och plötsligt kommer man fram till att man blivit lite vilsen.
Nu började det plötsligt ösregna ute, nyss var det soligt.
Nej, jag är fan alldeless för tankspridd för att kunna skriva något nu, får vänta tills dammet lagt sig lite...
Ingenting är dåligt direkt, bara mindre bra, eller mindre säkert kanske? Ibland får man känslan av att saker och ting håller på att avstanna. Att ens drömmar och mål med livet ställts åt sidan ett tag. Eller så kanske det är så sommaren fungerar?
Det är varmt, man fryser inte. Saker flyter på, man kan ta itu med saker och ting vid ett senare tillfälle. Men under den tiden hinner ens tankar byta spår en aning, och plötsligt kommer man fram till att man blivit lite vilsen.
Nu började det plötsligt ösregna ute, nyss var det soligt.
Nej, jag är fan alldeless för tankspridd för att kunna skriva något nu, får vänta tills dammet lagt sig lite...
Nästan tillbaka...
Ja, det är lite märkligt att ens gamla lägenhet man ens inte hunnit säga upp ännu ligger precis bredvid Bromma flygplats. Har precis anlänt från Malmö med flyget till Bromma flygplats, det gick dundersnabbt. Till skillnad från SAS fick man smörgås, juice och te på flyget.
Jag hoppade, till taxiförarnas förvåning, över ett taggtrådsstaket utanför flygplatsen för att slippa gå en 400m omväg. Jävla flygsäkerhet. Det jag märkte när jag gick över parkeringen vid COOP var att handen kändes varm och kladdig, och när jag tittade såg jag att hela handen var röd med blod. Hoppsan. Det är smällar man får ta, det kändes värt för att slippa gå runt stakethelvetet.
Jag kom ned i tvättstugan i lägenheten för att finna tvätt som jag glömt där i flera veckor, fortfarande lite småfuktiga. Hade bara torktumlaren fungerat som det ska i detta bortglömda hyreshus, så hade man undvikit även detta problem. Ska bli skönt att slippa lägenheten.
Nu väntar jag på att den bärbara telefonen ska laddas lite så att jag kan ringa farmor i London och tacka för pengarna jag fick när farsan var här.
Försöker också samla alla tankar och intryck från Skåne. Det var intressant att träffa Kim, som jag var och hälsade på alltså. Vi var så olika, det var så intressant, en balansgång på äggskal.:P
Även om vi inte var sådär jättelika hade jag väldigt trevligt, hon var väldigt gästvänlig och tog hand om mig. Tack Kim! :)
Det var intressant att träffa en person som trivdes med sidor som jag ser som begränsande, och jag antar att man måste respektera det. Varför ska jag komma och analysera och ändra på allt runt omkring mig egentligen? Let it be!
Alltid kul att lära känna nya människor, och bli berörd av dem. Jag kommer nog att småle när jag tänker tillbaka på en del av situationerna jag upplevt de senaste dagarna...
Men nu är jag iaf nästan tillbaka, och det är dags att plocka upp bitarna i sitt liv igen. Tydligen hade delar av det vi spelade in på Norra Brunn inte kommit med. Jävligt trist att klippa en sketch utan reaktionsbilder, jag hoppas att vi hittar bilderna igen.
På planet gick jag ännu en gång genom mitt nya material jag ska köra på söndag kväll.
En massa som ska fixas så att man kan lämna lägenheten jag sitter i en gång för alla.
Peace!
Malmuuuee...
Då satt man i Skåne igen. Malmö för att var lite närmare bestämd, de i Skåne påpekade att de inte brukar säga att de ska till ett landskap om de ska någonstans. "Vi ska åka till Södermanland över helgen." Jag vet inte, kanske är det ett översittarfenomen vi har i Stockholm? Orkar inte göra någon överanalys på saken.
Det är vilket fall som helst en helt annan vibe här nere än i Stockholm, det är mer kontinentalt på nåt sätt, lite mer rough och ärligt.
Jag tror att vi är mer officiella i vårat bemötande i Stockholm, här nere verkar kommunikation vara mer abstrakt och flummig.
Jag var ute och gick med Kim som jag är och hälsar på, och hon får syn på en arbetskollega på gatan. I Stockholm är de flesta dryga mot sina arbetskamrater och har inte särskilt mycket med dem att göra på fritiden. Hon hojtade till och istället för ett hej, var det ett halft oengagerat "Läget?" utan någon respons...
Svårt som fan att förklara det intressanta jag observerade, men jag skulle bli tokig om det vore så i Stockholm. Forget it, haha känns som att jag skriver samtidigt som jag tänker på nåt annat.
Om dagarna har Kim jobbat, så jag passade på att gå en promenad i ett ödsligt industriområde nere vid hamnen. Jag blev attackerad av fiskmåsar, måsjävlar! Sen började det regna. Lite längre bort kunde jag skymta turning torsoe i diset som förvandlades till horizont ute i havet.
Det har inte hänt världens actiongrejer här då det har ösregnat större delen av tiden. Men lite tid för matlagning och öldrickning har det blivit i varje fall.
Jag skulle åkt hem idag för att se Kodjo köra stand up på Hemma hos ikväll, men det verkar inte bli av. Priserna på flyg och tåg verkar vara helt olika från dag till dag. Men jag hade tänkt ta mig hem i dagarna.
Det händer spännande saker i Stockholm framöver. Snackade med Rodrigo från comedytv.se, han berättade att Henrik Elmér var intresserad av att filma en pilot för ett program på TV4. Jag sa att jag helt klart var intresserad.
På söndag är det dags för mig att köra stand up igen, vilket ska bli riktigt skoj.
Nu ska jag kolla om Kim ska vakna efter sin tupplur efter jobbet, börjar bli lite hungrig faktist...
Det är vilket fall som helst en helt annan vibe här nere än i Stockholm, det är mer kontinentalt på nåt sätt, lite mer rough och ärligt.
Jag tror att vi är mer officiella i vårat bemötande i Stockholm, här nere verkar kommunikation vara mer abstrakt och flummig.
Jag var ute och gick med Kim som jag är och hälsar på, och hon får syn på en arbetskollega på gatan. I Stockholm är de flesta dryga mot sina arbetskamrater och har inte särskilt mycket med dem att göra på fritiden. Hon hojtade till och istället för ett hej, var det ett halft oengagerat "Läget?" utan någon respons...
Svårt som fan att förklara det intressanta jag observerade, men jag skulle bli tokig om det vore så i Stockholm. Forget it, haha känns som att jag skriver samtidigt som jag tänker på nåt annat.
Om dagarna har Kim jobbat, så jag passade på att gå en promenad i ett ödsligt industriområde nere vid hamnen. Jag blev attackerad av fiskmåsar, måsjävlar! Sen började det regna. Lite längre bort kunde jag skymta turning torsoe i diset som förvandlades till horizont ute i havet.
Det har inte hänt världens actiongrejer här då det har ösregnat större delen av tiden. Men lite tid för matlagning och öldrickning har det blivit i varje fall.
Jag skulle åkt hem idag för att se Kodjo köra stand up på Hemma hos ikväll, men det verkar inte bli av. Priserna på flyg och tåg verkar vara helt olika från dag till dag. Men jag hade tänkt ta mig hem i dagarna.
Det händer spännande saker i Stockholm framöver. Snackade med Rodrigo från comedytv.se, han berättade att Henrik Elmér var intresserad av att filma en pilot för ett program på TV4. Jag sa att jag helt klart var intresserad.
På söndag är det dags för mig att köra stand up igen, vilket ska bli riktigt skoj.
Nu ska jag kolla om Kim ska vakna efter sin tupplur efter jobbet, börjar bli lite hungrig faktist...
